Nu tar jag bloggledigt över helgerna. Resor, familjemiddagar, fester och annat som hör till årstidens stora helger.
Ses 2010.
Magnus Tannergren, 21 december, 14:36
Tänk om vintern alltid såg ut så här. Vit. Precis som den gör idag.
Årets mörkaste dag.
Nu vänder det.
Kosmos ser till att det gör det. Inget kan hindra att det blir ljusare.
Vi överlevde mörkret.
Ljuset segrar igen.
Nu njuter jag dock av frosten, isen och snön. Allt inlindat i minusgrader så blåa och kalla att de tränger in i själen.
Kommentarer (177)
Magnus Tannergren, 18 december, 09:40
Den här romanen kittlar på två sätt.
För det första så är det alltid spännande att läsa berättelser som är baserade på någon sorts verklighet, som innehåller ett uns av skvaller och smutskastning och som äger rum i ens egen samtid.
För det andra är det intressant när någon vänder på perspektivet. I det här fallet när en man blottar sig och visar upp alla fula otäcka känslor och tankar i samband med en separation. Det blåa kalla hat huvudpersonen stundtals känner emot sin ex-fru är så befriande att läsa att man nästan blir generad och lite rädd för sig själv.
Jag kommer på mig själv att hoppas att han verkligen genomför sin diaboliskt bloddrypande plan i slutet på romanen...
En roman för 00-talet i sann Strindbergtradition.
Kommentarer (202)
Magnus Tannergren, 17 december, 11:27
Det må ha varit en smart marknadsföring av Malmö Operan iscensatt av Studio Total men jäklar vad bra bloggen Black Ascot var.
Upplägget är följande: Dekadent ung kvinna med försmak för sekelskifteskläder och för mycket utsmetad maskara spiller ut sitt liv med alkohol, självmordstankar och närhetslängtan i centrum.
Det slutar naturligtvis i tragedi.
Spekulationerna om vem som låg bakom bloggen gick vilda. Per Hagman nämndes ofta vilket hade varit fullständigt rimligt.
Nu var det bara reklam. Men om all reklam var på det här sättet skulle världen vara ett bättre ställe.
Kommentarer (200)
Magnus Tannergren, 16 december, 08:39
Hur många fördomar om Lars Norén har du? Hur många tror du är sanna. Mitt svar på dessa två frågor var många och alla.
Jag hade fel.
Lars Norén är mer Lars Norén än myten berättar. Han är en ynklig människa. En stark människa. En svag människa. En generös människa. En begåvad människa.
På nästan två tusen sidor vräker Norén ur sig sitt liv. Stort och smått. Han visar upp allt sitt byk för oss hur skititgt det än må vara. Men han visar också upp sin kärlek, passion och sitt konstnärsskap.
Detta är en kompromisslös bok på alla plan.
Det har mest talats om alla så kallade angrepp på andra kulturmänniskor. Men jag tycker nog att Norén angriper sig själv värst.
En av nollnolltalets mest fascinerande och kanske viktigaste böcker.
Kommentarer (184)
Magnus Tannergren, 15 december, 08:37
Jag älskar och hatar den här boken. Jag älskar den för att den komemr så nära. För att den har så många bottnar och en så fantastisk historia. Den är hemsk men den är fantastisk.
Jag hatar den för att den får mig att bli rädd, ledsen, kall, skräckslagen. Den känsla av övergivenhet som finns i berättelsen är så överväldigande att jag faktiskt drömde mardrömmar om den.
Men framför allt är den som sagt fantastisk. Så lysande skriven. Så knivskarpt berättad.
Kommentarer (178)
Magnus Tannergren, 14 december, 17:27
Listor är roliga. Just nu funderar jag på vilka böcker som berört mig under året. Jag får återkomma i ärendet.
Snart....
Kommentarer (186)
Magnus Tannergren, 11 december, 10:12
Jag blev ärligt talat lite tagen av Herta Müllers tal vid nobelmiddagen igår kväll. Plötsligt framstod de spetskompetenta forskarna som studerar partiklar och arvsmassa som ganska oviktiga när Herta fick det så nedsvärtade tyska språket att låta märkligt vackert och påträngade. Hon talade om diktaturer. Om förtryckets process och effekt. Men också och kanske främst om språkets styrka och tröst.
Plötsligt fick jag lust att läsa hennes böcker.
Kommentarer (171)
Magnus Tannergren, 9 december, 08:40
Coola människor som Hunter S Thomson, Eddie Vedder, Lydia Lunch och Jeff Buckley läser texter av och om Jack Kerouac.
Kommentarer (338)
Magnus Tannergren, 7 december, 08:52
Mitt första möte med jazzen skedde i Linköping för tio år sedan. Som kulturvetande student ville man ju vara lite pretto så jag stegade in på skivbutiken på Trädgårdstorget som av en händelse ägdes av Louise Hoffstens pappa som är välkänd i jazzkretsar. Jag kom ut med John Coltranes "Meditations" vilket inte är ett av mannens mer lättillgängliga alster. Han utforskar atonala tonlägen och saxofonen ylar som en skadeskjuten hyena. Den slog undan fötterna på mig. Den var lika extrem som Napalm Deaths debut eller Carcass dito.
Den andra jazzplattan jag köpte var också Coltrane. "Live at the Village Vanguard". En aningen lugnare platta men för den delen minst lika intensiv som musikupplevelese. Precis som hans magnum opus i mina ögon "A love supreme" som sägs ha tillkommit efter flera dagars isolering på en vind där Coltrane skrev ner hela verket på papper precis som Moses gjorde med sina stentavlor.
Jag har älskat Coltrane sedan dess. Så mycket att en av hans vackraste melodier fick vara en av solona under vårat bröllop.
Min andra stora musikaliska passion både inom jazzen och inom musiken generellt är Miles Davis. Det går inte att komma runt Miles. Hans musik är lika evig som universum. Hans musik är universum. Som många andra var den första plattan "Kind of blue". En platta som jag alltid säger att man ska börja med om man är det minsta intresserad av musik överhuvudtaget. Den är en skiva att sitta i soffan och dricka kaffe till, du kan köra bil genom natten med den, ha den i bakgrunden på en fest eller bara sitta ner och lyssna noga och nära.
Men det var först när min vän Stefan tio år senare sa åt mig att kolla upp "Bitches brew" som jag verkligen insåg vad Miles handlade om egentligen. Jag insåg att Miles var större än jazzen. Han var en musikalisk kosmonaut som vägrade fastna i formen. Precis som när Dylan blev elektrisk i mitten på 60-talet så blev Miles det i augusti 1969 då han spelade in den musik som skulle bli "Bitches brew". Men det var en process som inleddes ett par år tidigare. Vill man begripa helheten ska man snarast införskaffa "Miles in the sky", "Filles de Kilimanjaro" och framförallt "In a silent way".
Det Miles gjorde på dessa skivor är musikhistoria så påtaglig att den bränns på huden.
Så Coltrane och Miles.
En livsnödvändighet.
Kommentarer (167)