5 M

Mina tankar snurrar på under de tidiga morgontimmarna. Jag funderar på om mitt minne verkligen återspeglar hela sanningen? Lägger jag omedvetet till lite grann för att det ska bli roligare? Kanske det bara är fria fantasier, bara det jag drömmer om – men så kan det ju inte vara! Det går säkert att bekräfta det mesta med historiska fakta. Min hjärna är som en stor veckad, något elastisk fettklump, fylld av nervtrådar och blodkärl. Den är uppbyggd av miljontals celler med kemiska ämnen i tusentals skrymslen och hålrum. Dessutom har jag läst att hjärnas gamla celler dör ganska snart och ersätts av nya. Men hur i all sin dag kan då minnena sitta kvar? Att hjärnas kapacitet ökar hos barn är tydligt, men att den också ökar hos gamla när man tränar är faktiskt bevisat.Jajamensan!Jag känner mig klokare nu med all erfarenhet och alla rika upplevelser som jag fått vara med om. Alla föreläsningar som jag lyssnat på under de 10 senaste åren på Pensionärsuniversitetet. Det har berikat mitt liv och allting annat också. Om jag tagit till mig innehållet i alla de tusentals predikningar som jag lyssnat till skulle jag…Ja vad har jag gjort av allt?Jag uppskattar livsberättelser, biografier därför brukar jag inte låta sådana böcker ligga olästa. Din berättelse var inget undantag och jag har läst den med stor behållning.Du har ett levande och vackert språk, dessutom gillar jag ditt sätt att berätta. Du börjar med en av de viktigaste och mest avgörande skeenden i livet för att sedan gå tillbaka i tiden. Enligt mitt förmenande så bjuder den typen av berättande läsaren på större "medinkännande", för den som berättar bär ju alla åldrar samtidigt inom sig. När berättaren inte endast följer den kronologiska ordningen, d v s från barndomen, tonåren och vuxenlivet till åldrande, så känner jag som läser igen mitt eget sätt att minnas mitt liv. Tack för att du bjöd mig på din livsresa. Den vittnar om vemod men mest livsglädje - var rädd om den mixen ... Varm hälsningSten-Gunnar Hedin (ordf. i Riksförbundet Pensionärsgemenskap, RPG) Det är inte ofta som jag läser någons memoarer. De få gånger jag gjort det handlar det inte om berömdheter. Det har varit då jag antingen köpt eller fått en bok, som någon jag träffat själv skrivit. Nu senast fick jag ett exemplar av Lennart Marklunds självbiografi ”Fem M”. Det är intressant att följa hans liv från de tidiga barnaåren i Skellefteå till dags dato. Jag har ju också bott i Skellefteåbygden och även i Uppland, där Lennart också levt många år. Som varje människoliv är en blandning av både ljus och mörker finns beskrivningar av både det som varit fyllt av smärta och det som varit fyllt av tacksamhet. Berättelsen inramas av det svåraste, att Lennarts hustru, Gunvor, drabbats av Alzheimer. Lennart berättelse är helt igenom ärlig och uppriktig. Det som gör mest intryck på mig är den ärliga gudsrelation, som går som en röd tråd genom boken. Efter pensioneringen och flytten från Skellefteå till Kalmar drabbades Lennart av en depression och skriver: Min bön till Gud om hjälp var som ett hån. Han hörde mig inte.Det är starkt att våga skriva ner dessa tankar och dessutom låta trycka dem i en bok. Att dessa tankar finns med, gör resten av boken trovärdig. Det återkommande är inte tvivel och dysterhet utan tvärtom hur Gudstron burit. I bokens sista kapitel sammanfattas denna grundtrygghet med två ganska skilda citat. Den ena från det jag tror är Svenska missionskyrkans sångbok, nr 636 och det andra ett citat av Mark Levengood (som ju är Romersk Katolik). Genom dessa två citat visar Lennart inte bara hur Gudstron kan bära utan också vikten av ett öppet ekumeniskt sinne. Lennart själv är aktiv i Västerportskyrkan, som hör till Sveriges yngsta samfund, som ännu saknar namn. Det som bildats genom att Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Baptistsamfundet gått ihop. Men nu till citaten: Var dag du åt mig ger, det som du nyttigt ser. Stor är din trofasthet, Herre, mot mig. Framtiden ljus och lång, möter jag nu med sång, tills jag hos dig en gång vid målet står. Stor är din trofasthet, Herre, mot mig. Vart jag än går och vad som än händer mig är jag inte ensam. I mig bor Gud. Och när min livsdag når sin ända, är det tid att byta. Då är det min tur att bo i Gud.Anders Göranzon, präst i Birgittakyrkan, Kalmar.