Allt är väg

Bokens förord:Det är inte geväret som skakar, det är fåglarnaVi översatte Giannis Tzanetakis dikter utan att veta vem han var eller hur han såg ut. Fram växte bilden av en dödsbesatt särling som saknade barndomen och därför försökte återskapa den, inte bara i sina dikter utan även i det verkliga livet. I Giannis Tzanetakis dikter är livet som en kikare: samtidigt vänd mot både barndomen och döden. Vänder man på kikaren händer egendomliga ting. Barndomen visar sig digna under spåren av död. Den vuxne blir liten på nytt.Giannis Tzanetakis visar sig i verkligheten vara en vacker, lågmäld man som döljer sin excentriska läggning väl. I arbetet med dikterna på översättarcentret i Visby visade han dock snabbt sitt rätta jag. Även hans mest slutna dikter öppnades och blev en del av hans levande personlighet. Det gjorde kanske inte dikterna bättre i våra ögon, bortsett från att en del missförstånd och felaktigheter undanröjdes, men det gjorde arbetet med översättandet till en upplevelse. Annorlunda uttryckt: Tzanetakis är så absolut trogen sin egen upplevelse av mötet mellan nuet och ett minne, en dröm eller en fantasi att han vägrar tillfoga eller tillrättalägga något för att göra dikterna mera ”begripliga”. Det är ju inte heller hans återgivande av sina upplevelser som vi läser utan våra egna upplevelser av hans återgivanden.I ett avseende gick det mycket snabbt att sätta likhetstecken mellan Giannis Tzanetakis och hans poetiska alter ego. Båda står fullkomligt handfallna inför den moderna teknikens underverk. Att brygga kaffe eller få igång apparater där det krävdes att man tryckte på mer än en knapp klarar ingen av dem. Därav hans oerhört laddade förhållande till maskiner, motorer, apparater, för att inte tala om den mest komplicerade konstruktionen av alla – kvinnan. Bilar spelar en framträdande roll i hans dikter. De är struliga. Känner de sig osedda slutar de fungera, något som gäller de flesta föremål för övrigt. En kikare använder han sig av med förtjusning, förutsatt att skärpan är rätt inställd från början så att han slipper göra det själv.I Giannis Tzanetakis dikter är den språkliga skärpan perfekt inställd från början. Det är detta egensinnigt böljande språks exakthet som snabbt för oss in i landskapet, staden, barndomen och fantasin, där den älskade lika ofta antar skepnaden av en bil som tvärtom. Här finns Djävulen, medan Gud är ett mera osäkert kort. Svartsynen är påtaglig om än laverad med fjäderlätt anslag: "Kom sade hon älska din lögn / en dag finns bara den kvar."Jan Henrik SwahnJan Henrik Swahn föddes 1959 i Lund. Debut som romanförfattare med Jag kan stoppa ett hav (1986). Sedan dess har Swahn skrivit ytterligare sex romaner, varav senast Vandrarna (2001) som belönades med Göteborgs Postens litteraturpris. Swahn är sedan många år verksam som översättare av främst poesi och dramatik, från danska, franska, grekiska och polska.