Berätta om din bok!

Boken handlar om en flicka som efter föräldrarnas skilsmässa växer upp i en dysfunktionell familj. Vardagen kantas av sexuella och psykiska övergrepp hemma som borta. Moderns psykos leder till att hon överges utan el, mat och värme tills hon slutligen omplaceras och livet stabiliseras. När hon blir 19 har hon planer på att plugga på högskolan och väntar in studentlivet. Men moderns nya psykos gör att alla dammar brister. Detta blir droppen som får allt att svämma över och hon får sina första reaktioner efter alla trauman hon upplevt. Ett första självmordsförsök sker, depression, ångest och självskadebeteende leder till psykiatrins slutenvård. Men istället för att få hjälp ökar man bara antal tabletter och låser in henne utan behandling. I två decennier är hon mer på psyk än hemma utan att få adekvat traumabehandling. När hon fått 15 olika diagnoser som sattes utan utredning hittar hon till slut traumabehandling som är vägen ut som inte hör till psykiatrin. Det visar sig att hon led av svår komplex PTSD. Nu börjar kampen mot läkning, att orka med den sista biten också på vägen mot ljuset. Under alla dessa prövningar har hon sen 20 år sin lojala make vid sin sida och deras kärlek är som ett sammanflätat konstverk.

Hur kom boken till?

Jag började skriva den när jag hade hittat en behandling som var vägen ut och ville berätta för andra att det finns hopp för läkning ur så svåra traumaresponser jag led av. Men boken har också varit en del i min läkningsprocess. Jag kan äntligen ta av mig munkavle och berätta vad andra gjort mot mig när jag var ett oskyldigt barn och en trasig vuxen.

Var det en färdig idé eller växte den fram under skrivprocessen?

Den var egentligen färdig eftersom den skrivs i kronologisk ordning. Men jag skrev den under tre års tid och under den tiden hann det hända väldigt mycket som ändrade manuset, insikter och nya sanningar kom fram.

Vad får dig att vilja skriva? Vad inspirerar dig?

När jag som 19-åring började må så dåligt och mitt förflutna kom ikapp mig, var jag inte verbal. Jag kunde inte berätta om allt som hade hänt men jag kunde skriva, speciellt i form av dikter. Jag kommunicerade med skrift och teckningar de första 5 åren för att förklara min bakgrund. Där och då blev skrivandet en självklar del i mitt liv som jag fortsatte med. Många år senare startade jag en blogg om hur illa det är inom psykiatrin för att visa andra att de inte är ensamma. Till slut blev det en bok.

Skriver du på något nytt nu?

Jag har väldigt många dikter liggandes som inte borde ligga i endast min hylla. Jag har tankar på att förena dikter med fördjupad traumakunskap till varje dikt men det är än så länge bara en tanke. Min fulla fokus ligger än så länge på att göra klart min ännu pågående traumabehandling.

Har du tips eller råd till andra som vill skriva en bok?

Var inte rädd att fråga andra författare om råd. Jag har upplevt en härlig gemenskap författare emellan där man gärna tipsar och hjälper varandra om man kört fast. Själv har jag nog aldrig googlat så mycket som under skrivprocessen för att lära mig regler, uppbyggnad, absoluta do or do not, hur man gestaltar osv. Spara inte in på att ha en bra lektörsläsare och en noga korrekturläsning! De två måste bli ditt team du bör lita på! Till slut, läs ditt manus så många gånger du kan. Man upptäcker alltid små saker man vill omformulera. Att skriva min bok var ingen sprint utan en maraton dvs ge dig tid tills du är riktigt nöjd.

Varför ska man läsa din bok?

Otroligt många människor bär på trauma och reagerar med traumaresponser. Jag hoppas man får en större förståelse för hur mycket barndomstrauman påverkar en, att man inte bara kan gå vidare. Sen vill jag visa hur bristfällig psykiatrin är, att vården där kan leda till fler trauman än läkning. Allra sist vill jag uppmärksamma signaler hos barn som far illa. Hur kan det yttra sig när övergrepp sker i hemmet?

Vad gör du när du inte skriver?

Än så länge är livet väldigt begränsat eftersom jag fortfarande behöver gå i traumabehandling, har väldigt svår psykosomatiska, komplexa smärtor. Men jag älskar att gosa med våra två katter. Min man och jag gör små saker i vardagen som att ta en fika ute som jag uppskattar. Vanliga saker är inget jag tar för givet mer när man levt med döden runt hörnet så många år. Jag är tacksam för lite. Jag tycker om att simma när jag kan och har tecknat professionellt innan jag fick mina smärtor. Det hoppas jag kunna återuppta.

Vilka vill du helst ska läsa din bok?

Målgruppen är väldigt stor. De som arbetar med barn eller inom psykiatrin. Men även de som själva lider av psykiskt dåligt mående för att ge hopp. Inte minst den gemene man för att belysa en del av samhället inte alla få inblick i, den delen av vården som inte fungerar.