Berätta om din bok!

”Det som inte får sägas” handlar om Lena och hennes familj.

Lena är gift med Roland och de bor i en lägenhet strax utanför mentalsjukhuset Beckomberga i västra Stockholm. I bokens början har paret precis flyttat till lägenheten i västerort.

Lena börjar närma sig fyrtio, hon vill ha barn och känner att tiden håller på att rinna ut, men Roland är inte säker på att han ens vill ha barn.

Så det finns mycket förväntningar, på familjelivet och hur man är en bra mamma.

Ett barn skulle svetsa paret samman tror Lena, men när hon sedan befinner sig ensam i lägenheten med sin nyfödda bebis i slutet av sjuttiotalet känner hon sig ensam och som att inget blev som hon hade tänkt.

Åren går och Lenas missnöje växer. Missnöje över familjelivet och kroppen och saker som inte blev av. Hon går på den ena dieten efter den andra, och däremellan tröstar hon sig med choklad.

Under tider av depression, familjegräl, minnen från barndomen, krämpor och saker som skaver på olika sätt undrar Lena vad som egentligen skiljer henne från de som är intagna på Beckomberga. Vad går gränsen för det friska och det sjuka? Hur blir man lycklig? Hur blir man normal?

Hur kom boken till?

När jag började skriva, det är mer än tio år sedan, var det ett behov att få utrycka något i text.

Det handlade mycket om att processa saker som hänt, till exempel en nära anhörigs död och min upplevelse av detta.

Med tiden kom karaktärerna att få ett eget liv och jag började skriva mig bort från det självbiografiska vilket var ett lyft och en befrielse.

Jag tog bort och lade till karaktärer, kastade halva boken, skrev om och skrev nytt igen.

Hösten 2014 började jag skrivarlinjen på  Sundbybergs folkhögskola i Stockholm och ”Det som inte får sägas” blev där mitt romanprojekt efterföljande höst.

Det var under den här tiden som karaktären Lena växte fram. Att det var hennes berättelse jag ville skriva. Efter skrivarlinjen har jag skrivit om en stor del av boken igen, så att den nu slutligen helt är Lenas berättelse.

Jag har också låtit en lektör läsa igenom manuset och gjort en del ändringar efter det. Sommaren 2020 bestämde jag mig för att ge ut boken på egen hand via Vulkans författartjänst.

Jag är stolt över allt arbete jag har lagt ned och att jag var så modig att detta skrivprojekt blir en fysisk bok tillslut.

Var det en färdig idé eller växte den fram under skrivprocessen?

Det var en färdig idé som sedan helt kom att ändras.

Skrivprocessen har mycket handlat om att ”skriva fram” Lena.

Vad driver henne? Varför tänker och känner hon som hon gör?

Varför ska läsaren känna något för henne och så vidare.

 Vad får dig att vilja skriva? Vad inspirerar dig?

Jag inspireras av saker som folk vill gömma undan, saker ”som inte får sägas”.

Saker som man inte pratar om i familjer, men som man kanske borde prata om.

Jag  har länge fascinerats av mentalsjukhusen och de som vårdades där, av synen på normalitet och på psykisk ohälsa.

I höst har jag lyssnat på en P1 dokumentär om Vipeholmsanstalten i Skåne, helt fantastisk och skrämmande! För er som inte lyssnat, lyssna på den! Det finns så mycket som fortfarande är skamligt och göms undan i familjer och ofta har det att göra med synen på psykisk ohälsa.

Jag har läst in mig en del på Beckomberga också.

Bland annat skrev jag min c-uppsats i historia om debatten som föregick nedläggningen av mentalsjukhusen och psykiatrireformen under 1990-talet.

Vipeholm och Beckomberga hade många olikheter men också mycket som var lika.

Jag är också intresserad av synen på kroppen, kroppsideal och hur synen på vissa saker kan förändras. Som detta med att barnmorskan i slutet av sjuttiotalet uppmanar Lena att ge sin nyfödda bebis mjölkersättning när amningen krånglar.

Eller bantningstips och det ”man får äta” eller inte. Jag tycker det är oerhört spännande!

En annan sak som intresserar mig är föräldraskapet och att vara mamma. Jag ville skriva om ett moderskap som är skört, där könsrollerna kanske inte är de förväntade. Det är Lenas högsta önskan att vara en bra mamma till Emma, vad nu att vara en bra mamma är.

Skriver du på något nytt nu?

Jag har börjat skriva på en berättelse som tar avstamp i en historia som nämns, men inte fördjupas i ”Det som inte får sägas”. Det finns ett ödehus i närheten av Lena och Rolands lägenhet där det bodde en läkarfamilj i början av sjuttiotalet som hastigt flyttade ut. Det går rykten om familjen som bodde i huset och utan att säga för mycket så får historien sin förklaring i slutet av boken.

Jag kände att det finns något där, något som också kan kopplas till Beckomberga och flödet mellan de som var intagna och de som bodde utanför sjukhuset.

Att  skriva är verkligen det roligaste jag vet.  Jag har skrivit hela livet, kortare historier, noveller, dikter och även dagbok i perioder. Det finns olika aspekter i mitt skrivande. Att få berätta, att någon ska läsa, att få vara kreativ.

Jag är intresserad av det skeva i tillvaron, det som skaver och sticker ut.

En av mina favoritförfattare är John Ajvide Lindqvist, han lyckas sätta fingret på de där sprickorna i tillvaron, på det udda och på ”monstren” som ibland lever mitt ibland oss.

Jag har läst allt han har skrivit, romaner, novellsamlingar, allt.

Jag är också sugen på att skriva en novellsamling någon gång. Och något med skräck.

Det kanske går att få med skräckperspektivet i den nya boken. Jag får se.

Har du tips eller råd till andra som vill skriva en bok?

Gör det inte! Haha. Det är delvis skämtsamt men också lite allvar.

Att skriva den här boken är något av det absolut  svåraste jag gjort.

Det har blivit många timmar framför datorn, skriva om, skriva nytt, kasta hälften och börja om igen.

Det är utlämnande, både att skriva om något som delvis är självupplevt men också att folk ska läsa

och förhoppningsvis tycka om det jag har skrivit.

Ett råd är att faktiskt våga. Vad är det värsta som kan hända? Det kan få vara så att alla inte tar till sig

min text. Och det som många säger, att skriva och skriva varje dag att ha en rutin och inte vänta på inspiration.

Varför ska man läsa din bok?

För att det är en spännande berättelse om en skör familj som kan väcka intressanta tankar om många av de saker som jag är intresserad av, psykisk ohälsa, moderskap, synen på kroppen och saker som inte får sägas.

Vad gör du när du inte skriver?

Jag arbetar administrativt som koordinator inom kulturskolan. Det är ett omväxlande arbete,

mycket olika saker som händer och jag får arbeta med kultur och barns utövande av kultur vilket är

några av de saker jag brinner för.

Vilka vill du helst ska läsa din bok?

Jag tror att många kan läsa min bok, både unga och gamla, och känna igen sig och att den kan väcka frågor. Kanske lite extra vill jag att den blir läst av den generation som Lena hör till , fyrtiotalisterna och kanske femtiotalisterna.

Jag upplever att en del av det här tänket finns kvar idag. Att man sopar under mattan och inte vill berätta för barnen och så vidare. Med det inte sagt att man ska berätta allt för sina barn.

Vissa saker kan vara för tunga och såriga för ett barn att bära, absolut. Men jag tror också att vi behöver våga prata med barn om det som är svårt, som sjukdom, död och de existentiella frågorna.