Boktiteln: VILJAN ATT SE

Berätta om Din bok. Hur kom den till?
I slutet av 1970-talet utbildade jag mig till allmänläkare i Dalarna med planer på att bli verksam på distriktsläkarmottagningen i Älvdalen. Nu slumpade det emellertid sig så, att för att få ut min specialistkompetens måste jag de sista 6 månaderna tjänstgöra på Säters sjukhus, som bekant är ett stort
mentalsjukhus med bland annat avdelningar för rehabilitering av unga, schizofrena patienter. På en av dessa fanns en kurator vid namn Barbro Sandin som bedrev djuppsykologiska terapier med patienterna. Hon kom att övertala mig att bli psykiatriker istället, eftersom jag hade själ och hjärta för de svårt sjuka ungdomarna.

I min utbildning kom det sedan att ingå bland annat
handledning hos henne och det var i samband med denna som hon uppmanade mig att skriva en bok i stil med Hannah Greens roman Ingen dans på rosor.
Insamlandet av material pågick under fyra års tid men handlingarna blev liggande ända fram till 1989. Då först påbörjade jag författandet på min gamla
elektriska skrivmaskin. Till min förvåning formligen forsade texten ur mig. Och även om resultatet inte blev den roman som avsetts, så blev det i alla fall en
öppenhjärtlig och självutlämnande bok i 98 (korta) avsnitt.

På grund av en mycket ansträngd arbetssituation blev boken sedan liggande i en byrålåda i många år. Och där hade den kanske blivit bortglömd om det inte vore för en mycket dramatisk utmattningsrelaterad kollaps som drabbade mig 1995. Då fick jag anledning att kompletterade författandet med ytterligare ett par välbehövliga avsnitt, vilket tog mig över två år p.g.a. minnes- och koncentrationssvårigheter.
Att boken först nu 12 år senare, efter en kortfattad uppdatering under pingsthelgen i år, blivit tillgänglig för en större allmänhet beror på olika
omständigheter, som jag inte haft kontroll över.

Vad inspirerade Dig?

Det som fick mig att skriva var inte så mycket kurator Sandins önskan om en publik uppmärksamhet och ett erkännande som schizofreniterapeut, utan mer att
författandet hjälpte mig att sortera och bearbeta upplevelser och känslor allt ifrån min tidigaste barndom.

Hur reagerade Din omgivning på Ditt författarskap?

Boken har lästs i elektronisk form av en trängre krets bekanta och anhöriga och den har mottagits mycket positivt, även om några verkar ha känt sig omskakade. Flera vänner har dessutom uppmanat mig att inte längre vänta med att ge ut boken, eftersom den är mycket läsvärd och inte vänder sig enbart till personer inom sjukvården (dit min bekantskapskrets hör) utan till allmänheten i stort.

Varför skall man läsa Din bok? 

Jag har allt sedan min ungdom inspirerats av böcker som varit självbiografiska och samtidigt tidsdokument. Uppdiktade berättelser ger mig föga om de inte speglar åtminstone något av författarens egna erfarenheter och
själsliv. Och jag förmodar att det är många som upplever detsamma och därför gärna läser min bok.

Har Du några tips till andra som vill skriva en bok?

Jag är dålig på att ge råd, men i så fall får det bli: Skriv om Er själva!

Det skulle jag tycka vara mycket intressant.

Vad gör Du när Du inte skriver?

Numer skriver jag enbart enstaka anteckningar i min dagbok, vilket jag för övrigt började med redan i 11-årsåldern. Jag har vare sig intresse eller förmåga att författa ytterligare någon bok. Istället ägnar jag min tid som pensionär till att ta dagliga promenader och att av och till måla i olja.