Berätta om din bok!

Autism är något som det skrivs en hel del om numera. Eftersom jag själv har två barn inom autismspektrat läser jag både fack- och skönlitteratur om autism. Nånstans på vägen började jag inse att jag saknade en bok som…

inte skulle hoppa över den otroligt viktiga bebistiden med någon udda anekdot utan som verkligen tog upp de första varningssignalerna så som de uppfattats av föräldrarna

skulle beskriva hur en utredning ser ut i Sverige, idag.

skulle beskriva hur någon annan i Sverige boende familj hade pysslat ihop detta med den tidiga intensiva träningen: som ett minimum rekommenderas 3,5 timmas en till en – träning med barnet varje dag. Ett övningspass täcker maximalt 30 minuter åt gången. Det blir sju stycken 30 minuters pass med tillhörande pauser att sprida över dagen. Hur fungerar det om man har ett jobb att gå till?

Någon sådan bok som skulle behandla allt detta, hittade jag inte. Därför bestämde jag mig för att skriva den.

 

Hur kom boken till? Var det en färdig idé eller växte den fram under skrivprocessen?

Boken kom till i anslutning till att vi påbörjade den mer medvetna intensivträningen på rekommendation av barnhabiliteringen. I samband med detta började jag föra anteckningar om vad jag gjorde och hur jag gjorde. Så småningom växte tanken att jag skulle lika gärna kunna inkludera alla de sakerna som jag nämnde här ovan, till min bok.

 

Vad får dig att vilja skriva? Vad inspirerar dig?

Många saker. Barnen och deras framgångar så klart, men även alla de diskussioner som jag för med andra mammor som har barn med funktionshinder. Och så humor..! Humor inspirerar mig! Jag tror faktiskt inte att jag har läst en enda bok som skulle våga blanda in humor i ett så gravallvarligt ämne som autism. Kanske är det för att rädslan över att läsaren skall tro att man skrattar åt barnet eller funktionsnedsättningen står i vägen. Vilket jag förstår. Själv har jag varit mördande noggrann med att dubbelkolla och trippelkolla att varje gång jag använt mig av humor så riktas den mot mig och mina egna tillkortakommanden eller tolkningar av saker som i eftertankens kranka blekhet ”borde varit solklara”…

 

Hur reagerade din omgivning på ditt författarskap?

Jag tror att de som varit mig närmast inte hunnit reagera särskilt mycket eftersom för dem har det alltid varit självklart att jag skriver. De som inte känner mig så väl har enbart reagerat positivt.

 

Skriver du på något nytt nu?

Jag skulle vilja följa upp med en bok som handlar om den mer högfungerande autismen – vi har både autism med och utan utvecklingsstörning här hemma. Men skall man skriva om sina egna barn eller riktiga människor över huvudtaget gäller det att hela tiden göra detta med absolut respekt. Som förälder som skriver om ett barn med en funktionsnedsättning skall man vara helt på det klara med att vad man än skriver så måste detta vara författat med glasögonen ”mitt barn kanske vill (eller kan) läsa det här en dag” och då måste det vara skrivet med den största respekt. Vilket måste få ta, och tar, tid.

 

Har du tips eller råd till andra som vill skriva en bok?

Hm… tips… jag tror att det mesta redan har sagts – om att skriva regelbundet, om att skriva om något man känner till, att skriva mycket först och sålla sen, men jag skulle nog vilja lägga till – glöm inte att ha roligt.

 

Varför ska man läsa din bok?

Ska och ska… om läsaren har en nyfikenhet i hur en annorlunda vardag kan se ut eller vill bli inspirerad när det gäller att hitta vägar till att nå ett barn med autism så tror jag att min bok kan bidra till att nyansera den bild som redan har målats upp av andra författare.

 

Vad gör du när du inte skriver?

Ha! Jobbar, tvättar kläder, städar, dammsuger, lagar mat, hoppar i studsmattan med barnen, läser böcker, tillverkar stödmaterial till barnen… ibland undrar jag om inte frågan snarare är  - när sjutton skriver jag?

 

Vilka vill du helst ska läsa din bok?

Får man vara glupsk och svara ”alla”..? Med tanke på att ett barn av 150 får numera en autismspektrumdiagnos har alla någon i sin närhet som har ett autismspektrumtillstånd. Barnets klasskamrat, grannens dotter, arbetskamraten eller den äldre släktingen som ingen begriper sig på… Det här finns överallt. Även om jag främst har riktat mig till att hålla ”den nya föräldern”- som precis har påbörjat sin resa inom utredning och allt vad som därefter följer - i handen, är detta en bok som kan läsas av alla.

Köp boken här!