Berätta om er bok!

Vår huvudkaraktär, Sebastian Hedlund, slängs in i ett mordmysterium som följer en krokig väg till en mytomspunnen figur – Sombreromannen. Det rör sig inte om ett vanligt mord och konsekvenserna visar sig bli mycket större än vad huvudkaraktären kunnat ana. Eftersom vi båda är historienördar har vi även vävt in en hel del historia och en del samhälleliga iakttagelser mellan raderna.

Hur kom boken till?

Vi började skriva på boken för elva år sedan, under vårt första år på gymnasiet. Uttråkade på en mattelektion började vi måla en liten seriestripp om en mystisk, sombreroklädd man. Efter att vi hade skrivit ett ensamstående kapitel där vi slängde in alla komplicerade svenska ord som vi fått i läxa att lära oss (kapitlet var högst ironiskt…), föreslog vår lärare att vi kunde fortsätta skriva på detta till vårt projektarbete. Så det gjorde vi!

Var det en färdig idé eller växte den fram under skrivprocessen?

När vi väl bestämde oss för att skriva en bok, så växte historien fram mycket av sig själv. Boken utspelar sig både i nutid och i dåtid, och berättelsen bollades främst fram över otaliga fikor på håltimmarna. Vi gjorde klart första versionen till projektarbetet, men ville efter gymnasiet skriva om boken till något som var både bättre som helhet och mer vår egen historia. Det har tagit flera år och under tiden har boken fortsatt leva sitt eget liv. Hela grundberättelsen har mer eller mindre förändrats till den versionen som nu gått i tryck.

Vad får er att vilja skriva? Vad inspirerar er?

Maria: Att komma på en vass dialog eller se en scen utspela sig i huvudet och vilja beskriva känslorna i ord. Att skapa olika karaktärer och låta de interagera och testas, gärna med en dos humor. Det är roligt att försöka överraska sig själv med. Slänga in något helt oväntat och se hur historien utvecklas efter att jag skrivit in mig i ett hörn. Det mest inspirerande är att få berätta en historia som är helt min egen.

Anna: Att få berätta en historia på exakt det sätt som jag själv tycker att den bör berättas. För mig är det också oerhört viktigt att försöka förmedla samma känsla jag själv har kring en viss scen eller plats till läsaren. Jag vill att läsaren verkligen ska känna av atmosfären och att berättelsen dessutom ger läsaren en dos verklighetsflykt. Förhoppningen är alltid att läsaren efteråt ska känna att berättelsen var så pass intressant att den lever vidare i personens huvud och förmedlas till fler.

Skriver ni på något nytt nu?

Maria: Ja, jag har flera idéer och uppslag, som alla är rätt annorlunda från Legenden om Sombreromannen. Men vi får se om de leder någon vart!

Anna: Inga romaner, men idéer finns! Vid sidan av jobb skriver jag däremot en del för Populär Astronomi för den som är intresserad av sådant.

Har ni tips eller råd till andra som vill skriva en bok?

Maria: Jag tycker det är bra att börja med en övergripande idé, men att ge karaktärerna rätt fria tyglar att tänka och agera. Det är då man får något oförutsebart och som ger resonans hos läsaren/författaren.

Anna: Jag tror det viktigaste är att bara börja och inte fundera allt för mycket. Om man tänker bort alla påhittade regler och bara ger sig hän kommer resultatet alltid bli mycket mer spännande.

Varför ska man läsa er bok?

Därför den är underhållande och utmanande! Den framstår nog som en viss typ av bok på ytan, men om man läser boken igen inser man förhoppningsvis att det finns flera lager i historien. Däremot tar boken inte sig själv på så stort allvar. Det är mycket sarkasm, satir och ironi blandat med blod, svett och tårar. Vi vill att det ska vara en rolig färd från början till slut, där läsaren kan luta sig tillbaka med en kopp te eller ett glas vin och bara njuta.

Vad gör ni när ni inte skriver?

Maria: Umgås med mina vänner när jag kan, gärna över ett glas whisky. Svär högst på hockey-/fotbollsmatcher, missbrukar kaffe dagligen och försöker se så mycket av världen jag bara hinner (med Michael Palin som rese-idol).

Anna: Provsmakar en del whisky och fördjupar mig i diverse Star Wars-teorier samtidigt som jag försöker tämja två marsvin. Gömmer mig gärna under någon gran i Värmland om tillfälle uppstår.

Vilka vill ni helst ska läsa er bok?

Maria: Alla! Boken är inte skriven för en viss läsarkrets, utan för alla som har lite självdistans och självinsikt. Det gäller bara att våga bläddra till nästa sida!

Anna: Alla som är intresserade av lamor och romarriket och korrelationen mellan dessa. En bok för alla som tror att det alltid finns något mer undangömt om du bara lyfter på den där stenen.