Berätta om din bok!

Salmarigatan är namnet på en gata i småstaden Brostena, någonstans i mellansverige. Salmarigatan är 1,5 kilometer lång. Alltså lika lång som Via Dolorosa, den väg Jesus bar sitt kors till Golgata kulle.

Salmarigatan är en, till oigenkännlighet, förvrängning av inledningsorden till en latinsk mariahymn. Anledningen till det har sina rötter i Sveriges reformationstidevarv (början av 1500-talet).

Gatan i Brostena blir en sinnebild av det som sker i Brostena och dess omedelbara närhet. Här spelar två personer huvudrollen ; först prästen i Frimansboda kyrka, Andreas Fröjd och senare, hans kontraktsprost och chef, Monica Bromenius i Östersta. Men i deras närhet finns Lina och Erik och inte minst den gamle filosofiläraren Ultimus. Ultimus har dessutom en avgörande roll i dramats upplösning.

Salmarigatan representerar den ojämna kampen mellan människors ondska, hennes ständiga jakt efter bekräftelse och längtan efter harmoni, kärlek och KASAM (=känsla av sammanhang).

Den egentliga berättelsen börjar i Frimansboda kyrka en söndagsförmiddag i början av maj månad:

 

” Klockan närmar sig elva, högmässotid.

”Father McKenzie, writing the words of a sermon that no one will hear. No one comes near… What is it for?. …. All the lonely people, where do they all come from..” (ur Eleanor Rigby av Lennon- McCartney)

Automatiken i tornluckorna aktiveras. Medan de sakta öppnas ut mot landskapet hörs lillklockans första spröda slag kalla till gudstjänst. Den kraftiga trästommen suckar till då storklockan sätts i rörelse, men suckandet överröstas snart av den mäktiga, dova klangen. Klockan bär inskriptionen: ”Kom låt oss nu förenas här med änglarna i höjd” (Sv Ps 16:1). Men änglarna får visst vara utan sällskap den här gången, med ett undantag; father McKenzie eller hans alter ego, den evige komministern, Andreas Fröjd.

Komministern står i vapenhuset och ser ut genom den öppna kyrkporten i hopp om att kunna registrera någon gudstjänstbesökare in spe. Klockorna tystnar; tornluckorna stängs.

– Hur blir det, hörs det inifrån kyrkan. Ska vi ha någon gudstjänst idag?

Komministern väcks hastigt ur sina tankar och ropar ett: Ja, ja, men vi väntar en liten stund till.

Fröjd vänder sig sakta om och går in i kyrkorummet, i riktning mot det altare vid vilket han stått så många gånger med uppräckta händer i bön och lovsång. Varför ska just jag heta Fröjd, mumlar han för sig själv, drar av sig casulan, stolan och den vita mässkjortan, alban och säger: Nu går vi hem”!

 

Hur kom boken till? Var det en färdig idé eller växte den fram under skrivprocessen?

Handlingens tempus var något som plötsligt blev levande. Jag tänkte: Om en berättelse ska bli levande, riktigt levande, så måste den skrivas i presens. Jag vet inte om jag lyckades med det helt och hållet. Men det blev en rejäl utmaning. Det enda jag med säkerhet visste, var att romanen måste ha någon slags anknytning till sådant som mitt liv kretsat kring; religion, historia, etik, musik, lyrik.

Jag berättar om skrivandets process i ”Salmarigatans” förord och vill gärna återge det:

”När man börjar skriva en roman, gör man efter hand en sällsam upptäckt. Den är nästan lika kuslig som fascinerande. Det är nämligen den, att ingenting som sägs eller berättas är nytt. Vi äger inte orden, men däremot hur vi behandlar dem och sammanställer dem. Och kanske inte ens det. För – inom oss alla, har vi mängder av bilder, berättelser vi läst och lyssnat till, samt upplevelser och erfarenheter som vi tillskansat oss fram till skrivandets stund. Det är som ett gigantiskt livspussel med oändligt många bitar. Vi kan också kalla det: spridda filmklipp av livet. Men det är bara fragment som vi i romanens form försöker foga samman till något som liknar en helhet. Man brukar säga att ”en bild är mer än tusen ord”. Det är en sanning med modifikationer. Bilden måste nämligen tolkas; och här kommer orden in. Den måste verbaliseras för att vi ska förstå den. Och kanske räcker inte ens det. Möjligen är slutsatserna vi drar, unika. Men inte ens det är säkert. Om nu inget av det vi berättar är unikt, vad är det då för mening att skriva? Kanske är det för att just dela med sig av denna upptäckt. Kanske är det för att rensa hjärnan på all bråte den samlat under så många år. Kanske är det för att andra ska få vetskap om att de är i samma belägenhet och därigenom kunna skapa någon slags samhörighet, identitetskänsla”.

Det tog mig hela fem år att skriva romanen Salmarigatan. Det är alltså inget man gör över en kafferast.

 

Vad får dig att vilja skriva? Vad inspirerar dig?

Definitivt inte som en släng av narcissism. Men, eftersom jag läst..och läser väldigt mycket, fylls inspirationen på undan för undan. Jag är ju också präst och det innebär mycken tankemöda och flitigt skrivande- av naturliga skäl. Detta drev mig, för sådär en tjugofem år sedan, att skriva och bekosta en studiebok för konfirmander. När jag håller i den idag, kan jag inte annat än att dra på smilbanden.

Under årens lopp har jag funnit att jag utvecklat min berättarförmåga. Det är väl en annan av drivkrafterna bakom.

En av mina stora inspiratörer har definitivt varit författaren Sven Delblanc och särskilt hans böcker om Samuel. Men också teve-serien Hedebyborna som ju hör till Sven Delblancs författarskap.

 

Hur reagerade din omgivning på ditt författarskap?

Det har hänt att någon har sagt: Du borde skriva en bok. Så – även om det kanske inte funnits några direkta förväntningar, så har det ändå mötts av en viss nyfikenhet; i stil med: Oj, vad spännande! Vad får du ideerna från? Hur många sidor har du skrivit?

 

Skriver du på något nytt nu?

Nej, tillblivelsen av Salmarigatan tar tagit alltför mycket kraft av mig för att jag över huvud taget ska kunna tänka på en uppföljning. Däremot skulle jag nog inte vara främmande för vilja att  fånga upp någon av Salmarigatans karaktärer. Kanske finns där en eller flera trådar att följa ännu ett stycke på vägen. Mycket beror också på hur Salmarigatan bli emottagen, förstås.

 

Har du tips eller råd till andra som vill skriva en bok?

Tid! Det tar tid. Och man blir trött, evinnerligt trött, på de karaktärer man skriver om. Så frestelsen är stor att byta och byta. Men det blir aldrig bra, möjligen värre. Med andra ord behöver man odla egenskapen tålamod. Och det är inte min starkaste sida. Men det går!

Har du en idé, eller ett embryo till en idé och älskar språket, att formulera dig och att berätta; ja då behöver du inte tveka. Skrivandet är, trots all vedermöda, mycket lustfyllt. Och vad mera är: Du kan i framtiden citera dig själv. Det är en ganska rolig upplevelse. Slutligen; det svåraste av allt är att hålla ihop berättelsen och få trådarna till ett avslut. Jag är inte säker på att jag lyckats med det, men jag har försökt. Så här i backspegeln kan jag tänka: Jag skulle ha gått en skrivarkurs på någon folkhögskola. Gör det!

 

 Varför ska man läsa din bok?

Jag skulle önska att bokens persongalleri kunde tjäna som identifieringsobjekt. Att man kan känna igen sig i någon eller i flera av karaktärerna; fatta tycke för någon och reflektera över hur människors livsöden formas genom arv och i den miljö man rör sig. Boken slutar inte i något slags triumfatoriskt slutackord precis. Det vore ju alltför simpelt.

Jag önskar att boken kunde hjälpa till att vidga kunskapen om och förståelsen för människors etiska val och närkamp med de s.k. eviga sanningarna. Har jag lyckats med det, så är i alla fall mitt mål nått.

 

Vad gör du när du inte skriver?

Jag läser mycket, framförallt biografier och memoarer med historiska förtecken.

Eftersom estetik också är ett område som intresserar mig, letar jag ofta efter möjligheter att skapa, inte minst med hjälp av fotografering.  Att lyssna på musik och även aktivt musicera gör jag gärna, även om min musiksmak kanske är en aning smal. ”Händel ist der Meister alle Meister”, lär Ludvig van Beethoven ha yttrat. Jag är benägen att hålla med!

 

Vilka vill du helst ska läsa din bok?

Otvetydigt alla som någon gång brottats med frågor om livets mening och mål. En målgrupp är sådana som arbetar professionellt inom områden som berörs etik och livsfrågor; t.ex. anställda inom kyrka och samfund, men också personal inom vård och omsorg.

Köp boken här!