Boktitel: Inte ens tack för maten av Ann-Gerd Simu

Berätta om din bok!

Det är en novellsamling där många av novellerna utspelar sig på en arbetsplats eller där arbetet/ yrket spelar en viktig roll. Huvudpersonerna befinner sig ofta i en underordnad position, antingen pga yrkesrollen eller som klassresenär, och jag önskar sätta ord på just detta.

Hur kom boken till? Var det en färdig idé eller växte den fram under skrivprocessen?

Jag skrev först en novell som jag fick publicerad i norska läkartidningen ( En dag på laboratoriet). Den gav ideer till en ny novell, som gav ideer till en ny novell osv. Efter 35 år i arbetslivet har jag upplevt en del och de flesta av novellerna har en kärna av sanning och så har jag spunnit en historia runt den kärnan.

Vad får dig att vilja skriva? Vad inspirerar dig?

Livet. I en av novellerna säger en gammal kvinna att varje människas liv är en ännu inte berättad historia.  Det är så många människors röster som aldrig hörs och klyftorna i samhället ökar. När jag jobbade som sjukvårdsbiträde upplevde jag vid flera tillfällen att en läkare tittade in i rummet jag befann mig i och sa: Och här var det ingen. Att inte bli sedd eller bli respekterad för det arbete man utför, att bli negligerad för att man inte har en lång utbildning bakom sig, det gör mig inte bara arg och ledsen, det har också varit en viktig drivkraft för mitt skrivande.

Hur reagerade din omgivning på ditt författarskap?

Min man har uppmuntrat mig väldigt och det har varit viktigt för mig eftersom jag ofta ska ha allting ordnat runt mig innan jag går in på mitt kontor och sätter mig vid datorn. Det är säkert många skrivande kvinnor som känner igen sig i den situationen.
Bland vänner och familj har reaktionen varit alltifrån positiv och uppmuntrande till totalt ointresse.

Skriver du på något nytt nu?

Ja, jag skriver på en roman. Skriver också dikter ibland och fortfarande har jag många ?novellideer? i huvet.

Har du tips eller råd till andra som vill skriva en bok?

Se till att få total ro runt dig ibland. Ta dig själv och dina ideer på allvar. Ibland måste man tvingas till total overksamhet för att sätta igång processen, för mig blev en fotoperation rena katalysatorn.
Det viktigaste rådet: Läs böcker!

Varför ska man läsa din bok?

För att den handlar om alldeles vanliga människor och deras dramatiska liv.

Vad gör du när du inte skriver?

Jag har arbetat som biomedicinsk analytiker i många år men står numera, pga medicinska problem,  utanför arbetslivet. Jag läser mycket, går långa turer i naturen tillsammans med Tor, min norska man, fotograferar, träffar vänner och vi reser en del. Jag har också det sista året varit besöksvän genom Röda Kors. Tor delar mitt intresse för samhällsfrågor och vi följer med vad som händer både i Sverige och Norge. Och så lever jag förstås i en vanlig vardag med matlagning, städning, tvätt och andra praktiska göromål.

 

Vilka vill du helst ska läsa din bok?

Naturligtvis vill jag att alla ska läsa min bok. Men egentligen skulle jag nog önska att människor som innehar en eller annan ledarposition läser mina noveller. Samt alla de som producerar sociologiska forskningsrapporter och  konkluderar med att det är de lågutbildade och lågavlönade som röker för mycket, dricker för mycket, äter fel och blir feta. De högutbildade som med naiv iver tror att de kan informera bort problem som beror på de stora klyftorna i samhället.