Berätta om din bok, "Mörker över Manhattan"!
Storyn är följande: En femtionioårig änka som har sörjt sin avlidne make i drygt fem år blir peppad av en väninna att ge sig ut i världen och börja leva på nytt, det vill säga sluta leva som en nunna och istället ta för sig av det goda som livet har att ge. Det visar sig efter ett tag att detta goda är en fattig ung man på tjugotre år som försöker slå igenom som en blandning av popstjärna och rockstjärna.
Kärlek uppstår. Mest från änkans sida. Historien börjar i Göteborg och slutar i New York.

Hur kom boken till? Var det en färdig idé eller växte den fram under skrivprocessen?
Jag skall vara fullkomligt ärlig. Jag är stolt över slutresultatet, men inte med hur det hela tog sin början. En kappsäck med guld lockade mig nämligen att för första gången i mitt liv ens komma på tanken att skriva en kärlekshistoria, till råga på allt sedd ur en medelålders kvinnas perspektiv. Något sådant upplägg hade aldrig tidigare föresvävat mig i min konstnärssjäls långa liv. Ja, fyrtiotvå år är kanske ingen ålder i författarsammanhang, men i alla fall: Det var en veckotidning som lockade med hundrasjuttiofemtusen riksdaler i förstapris i en följetongsromantävling. Och belöningen för de övriga pallplatserna låg på liknande nivå. Det är ju helt vansinniga summor, speciellt för en man som jag, med blott en blygsam tjänstemannalön att leva på. Girighet födde alltså denna historia där jag rent krasst kunde konstatera att målgruppen för romanen torde vara medelålders kvinnor som i sina eventuella fantasier hade det mysigt med James Dean eller unga versioner av Tom Cruise, Johnny Depp eller Brad Pitt. Jag satte igång med att strukturera romanen och började formulera olika scener här och var. Någonstans i den där processen blev jag helt begeistrad av att kvinnan i huvudrollen kom till liv och ledde mig in på diverse spår som jag inte alls hade tänkt mig. Hon blev till kött och blod, och jag började se världen med hennes ögon, med denna medelålders kvinnas ögon, och det fick mig att växa som människa, för det fick till följd att jag satte igång med att försöka leva mig in i verkliga kvinnors liv. Det är en sak att bara lyssna på hur till exempel en arbetskamrat mår, en annan sak att försöka sätta sig in i den personens liv, att vilja klä sig i den människans dräkt och känna vad hon känner. Mitt manus prisbelönades inte i tävlingen, men jag jobbade vidare på det och förädlade det och nu har det till slut blivit en bok av det.

Vad får dig att vilja skriva? Vad inspirerar dig?
Alltså, jag har manusidéer flygandes runt i mitt huvud hela tiden om jag inte är sysselsatt med något som kräver min omedelbara uppmärksamhet. Men vad får mig att skriva? Vad är den utlösande faktorn? Jo, jag har lagt märke till att jag oftast fungerar på så sätt att jag under flera dagars tid bygger upp en kreativ energi inom mig genom att läsa böcker och tidningar, kolla på filmer och lyssna på musik. Till slut har jag så mycket energi uppdämd inom mig att den bara måste komma ut. Då längtar jag något oerhört efter att få tömma mig. Och så tömmer jag mig. Jag håller på i några timmar. Sedan känner jag bara tomhet. Då kan jag inte skapa mer på ett tag. Men det är en harmonisk tomhet. Harmonin följer av att jag har presterat, att jag har skapat, att jag har gjort vad som är mig menat att göra på denna jord. Den här metoden gör det naturligtvis svårt för mig att skriva tegelstensromaner, men det är bara så det är. Jag kan inte skriva varje dag på bestämda klockslag. Och mycket av det jag skriver raderar jag. Nu har jag ändå lyckats få ihop en roman. Jag är nöjd, jag är stolt, men jag vill åstadkomma mer. Sommaren 2006 bestämde jag mig för att vid sidan av mitt vanliga jobb försöka bli en så skicklig författare att jag till slut skulle kunna leva på mitt skrivande och leva författarlivet fullt ut. Jag har kommit en liten bit på vägen.

Hur reagerade din omgivning när du plötsligt var publicerad författare?
Många har känt till att jag har skrivit dikter och en del har också känt till att jag har försökt bli en ny Strindberg, så några chockvågor har väl denna händelse inte direkt sänt genom nationen.
Till och med var det ju så att jag var den allra första som publicerade ett verk på Vulkan. Detta var i december 2007 med diktsamlingen "Dikter för de levande döda". Ganska snart drog jag dock tillbaka den från försäljning eftersom prologen och framför allt epilogen var så självutlämnande. Jag var helt enkelt inte redo att blotta mitt hjärta. Idag har jag inga dubier längre. Jag har utvecklats. Jag gör inte längre skillnad på liv och diktning. Skall jag göra något för konsten skall jag inte rädas att offra mig själv på altaret. Jag kan dock inte påstå att jag redan lever fullt ut för konstens skull, men jag strävar åtminstone i den riktningen.

Skriver du på något nytt nu?
Jag håller på med ett manus som är ungefär dubbelt så långt som det jag nyss publicerat, men jag skulle tippa på att ungefär hälften av det består av hjältens inre monologer. Det håller inte. Jag vill göra ett mer actionspäckat manus den här gången. En råare miljö. Ett rockigare sound. Jag måste göra om och jag måste göra rätt. Mer våld, mycket mer våld är förmodligen vad som krävs. Folkets behov av ond, bråd död tycks ju dessutom vara omättligt, men om man tänker på deckare, så kan jag kan inte skriva sådana. Jag är helt enkelt inte tillräckligt fascinerad av genren för att bli duktig på den, och det är förvisso synd med tanke på att det är i den branschen de stora stålarna finns, men någon gång kommer väl också jag att hitta min publik. Kanske.

Har du tips eller råd till andra som vill skriva en bok?
Det finns ett okänt antal böcker skrivna i ämnet, och lika många internetsajter. Men nu skall jag, Håkan Tendell, berätta hur man verkligen skall skriva för att nå de himmelska höjderna. Nej, det skall jag inte. Jag kan inte. Jag tragglar fortfarande med att försöka tillämpa "show, don't tell"-regeln på det sätt som den möjligen är tänkt.

Varför ska man läsa din bok?
"Mörker över Manhattan" vänder sig i första hand till kvinnor i åldern 50 - 65 och män i åldern 20 - 29. Men de läsare som inte med lätthet kan identifiera sig med någon av huvudrollsinnehavarna, kan förmodligen ändå finna något tilltalande i historien. Väljer man att se den som en lättsam kärlekshistoria, är den perfekt läsning för stranden. Har man en fäbless för att studera det mänskliga psykets bottenlösa träsk, är den en guldgruva.

Vad gör du när du inte skriver?
Mitt nio-till-fem-jobb fyller en inte oansenlig del av dygnet. Och jag är tacksam för det. Det är nog väldigt jobbigt att vara författare och tvingas leva på allmosor, bidrag och ströjobb i väntan på genombrottsromanen. Jag är privilegierad som får ett lönebesked varje månad. Det är jag medveten om.

Vilka vill du helst ska läsa din bok?
Britt Ekland. Jag önskar att hon gör huvudrollen när Hollywood gör film av boken.