Sofie Karlsson har skrivit boken "Någon gång, någonstans, möts vi igen" som handlar om att förlora ett barn i cancer.
Vi har gjort en kort mejlintervju med henne.

Din bok säljer bäst just nu på Vulkan.se, kan du berätta lite omboken och om hur den kom till?
Boken är baserad på min blogg som jag startade i samband med min son Victors cancer behandling för ca 6 månader sedan.
Anledningen, eller rättare sagt grunden till boken blev till genom att jag blev nominerad till Årets Blok 2009.
Då  tänkte jag att, vad tusan. Gör jag inte det här nu, så  kommer jag aldrig att göra det, och så  började jag skriva.
Hade det inte varit för alla människor som uppmuntrat och stöttat mig till det här så hade nog boken aldrig blivit till.
Så  jag bet ihop, satte mig ner och började knappa på  tangenterna. Och det var tufft minsann, det skall jag inte hymla om, men jag är såå glad att jag gjorde det. 
Boken handlar om allt  från hur vi fick reda på diagnosen, under sjukdomstiden och även tiden efter. Mycket av texterna är ju direkt tagna från bloggen, så de är inte omskrivna utan allt det som står, är det som jag kände och upplevde just då.
Mycket smärta, mörker och hopplöshet, men även mycket kärlek,glädje och hopp.
Man får lära känna en otroligt modig liten kille och som gav vår familj så  otroligt mycket, trots sin ringa ålder. 
 
Vi får mycket reaktioner på din bok, väldigt många är otroligtberörda av din starka berättelse, vad får du för reaktioner?
Jag får väldigt starka men positiva reaktioner av folk runtomkring. De skriver mycket om hur de har blivit påverkade av vår historia och att de är ärade över att de fått läsa om vår kamp.
Jag blir lika glad varje gång någon berömmer eller kommenterar boken och att vår historia sprids. Tänk att en sådan liten killes öde, kan påverka så många människor. Det är helt otroligt!
Jag tror att det blir en speciell känsla att få läsa en bok som är baserad på ord som är sanna och som någon nyss har genomlidit.
Barncancer är ju en väldigt viktig fråga att ta upp, och det tycker jag att den här boken gör.
Läsaren får verkligen ”se” hur vi mådde och den kamp vi genomled genom våra ögon. 
 
Att förlora ett barn är något av det värsta som kan hända enmänniska, hur orkar man gå  vidare efter en sådan tragedi? 
Att förlora sitt barn kommer man aldrig över.
Den kamp som vi och så  många andra familjer genomlidit är så  svår och lämnar sådana starka avtryck att själen aldrig läker.
Men man kan däremot försöka fortsätta kämpa vidare ”för” sitt barn genom att hålla minnet levande och att minnas allt det bra och fina som faktiskt gjorde barnet till den den var.
Försök hitta nya mål att nå som har med ditt barn att göra.
Det är också viktigt att prata mycket om vad som hänt. Var så öppen det bara går och slut dig inte in i dig själv, det blir bara värre.  
 
Hur ser ditt liv ut just nu? 
Mitt liv är väldigt upp och ner just nu.
Jag och min sambo försöker få vardagen att fungera så  gott det går. Jag skriver mycket på Victors blogg och försöker hålla den uppdaterad.
Jag är även en av de fem som blivit nominerade till årets Mama Hjälte.  Det är en oerhörd ära och jag är väldigt rörd över den titeln.
Självklart är vi vid graven varje dag, varvat med läkarbesök, ultraljudskontroller, och promenader.
Vi försöker blicka framåt mot det nya barnet som väntas, att prata mycket glada minnen om Victor, fortsätta kämpa för insamlingen till forskningen och att försöka förstå det som hänt.
För det är nog det som är det tuffaste. Att försöka förstå varför...  

Vi är väldigt tacksamma för att du valde att dela med dig av dinberättelse, hur fick du styrkan och modet? 
Såå många människor har via bloggen, lyft mig och min sambo i all sorg, genom starka kommentarer, uppmuntrande ord och de har fått oss att förstå hur mycket mina ord faktiskt kan påverka.
För det var inte något som jag fattade först.
Att jag faktiskt har förmågan och kraften att förmedla allt det som hänt. Att låta människor se hur underbara kämpar dessa barn verkligen är.
Familjerna som är drabbade av cancer lever i en sådan sluten och instängd värld, att det är sällan de finner ork att berätta hur de har det.
Man är helt enkelt så utpumpad på  kraft och så fylld av sorg att man aldrig lyfter fram det viktiga som folk behöver få se.
Hur det är att ha ett cancersjukt barn. 
Barnen är sådana hjältar och förebilder, och skulle vi andra bära på ens ett uns av den styrka som de bär på, så  skulle ALLA klara av vad som helst!
Varje gång jag känner mig ledsen och svag så tänker jag på hur Victor mådde och ändå kämpade, och hans styrka får mig att överleva! 
 
Har du något råd till människor som möter andra i sorg, hur villman bli bemött när man sörjer? 
Det finns egentligen bara en sak att framföra.
Sluta inte höra av er! Snälla, snälla.
Jag vet att det är jätte svårt att veta hur man skall bete sig och vilka ord man skall välja, men det är så  mycket bättre och stärkande för den i sorg att ni tar kontakt och faktiskt då i stället säger. ”Jag vet faktiskt inte vad jag skall säga”.
För man förstår det... Och då vet man att ni åtminstone finns där. En klapp på  axeln betyder så mycket, i stället för ett mötande ansikte som vänds bort.  
 
Tror du att du kommer att skriva flera böcker i framtiden, efter framgången med den första?
Jag kommer definitivt att skriva en till bok. Det har varit väldigt bra bearbetning och terapi för mig och glädjen av att få  ha givit ut en egen bok som människor faktiskt köper. Wow, vilken känsla!
Kanske en lite ljusare om tiden efter, om hur man går vidare. För då har jag kanske funnit ett bättre svar på det...
 
Här kan du köpa Sofies bok.