-Hur kom boken till? Var det en färdig idé eller växte den fram under skrivprocessen?

Jag har skrivit under många år, men den här boken började växa fram förra vintern när Maria Nil frågade om vi skulle göra en bok tillsammans. Vi fick kontakt med varandra via facebook, jag såg hennes målningar, kommenterade, hon läste min blogg. Jag har inspirerats av hennes målningar, skrivit inte tolkningar, utan associationer.

Märkte också att en del gamla texter var som ord-uttryck för målningar av henne. Det finns en djup samhörighet i hennes sätt att måla och mitt skrivande. Skrivprocessen har pågått i många år i mig, men Maria Nils förslag om en bok var en utlösande trigger.

 

-Vad får dig att vilja skriva?

Skrivandet är min grej bara, det är inget jag ”väljer”, det är min passion. Det är en del av levandet. Att inte skriva vore som att inte andas. Orden är mitt landskap. Den djupaste drivkraften är att om möjligt få vara ”röst för dem och det som ingen röst har”.

 

-Hur reagerade din omgivning på ditt författarskap?

Många säger: äntligen! De har bara väntat, det är ingen som är förvånad.

 

-Skriver du på något nytt nu?

Ja men absolut.

 

-Har du tips och råd till andra som vill skriva en bok?

Det främsta är att låta någon läsa materialet innan det går till tryck. En lektör eller en pålitlig och kunnig vän som kan säga vad som är bra, men som också kan kritisera. Att ta in och överväga vettigheten i kritiken. Alla behöver en god kritiker.

 

-Varför ska man läsa din bok?

För att den är djupt existentiell och ger näring åt själen. För att den närmar sig svåra livssituationer, går rakt igenom smärtor, och förmedlar ett naket, inte tillkämpat, hopp. För att vissa texter har humor. För att den alltså lockar till såväl skratt som gråt. Och framför allt: för att den kan väcka empati för det mänskliga livet och solidaritet för mänskligheten.

 

-Vad gör du när du inte skriver?

Springer, tränar, går ut med vår hund, läser, mediterar, andas och gör det mesta, om än inte allt, en mamma ska göra.