"Men det finns sådant hon inte skriver om..." av Margareta Andermo

Margareta Andermo växte upp i Belgiska Kongo, där hennes föräldrar arbetade för Svenska Missionsförbundet. När hon är 13 år skickas hon hem till Sverige för att fortsätta gå i skolan. Då fick hon snabbt växa upp. Kontakten sköttes per brev. I korrespondensen berättade föräldrarna om dramatik och vardagsliv i skuggan av Kongokrisen, som följdes av en hel värld och som ledde till Dag Hammarskjölds död. Samtidigt under den tiden, med föräldrarna långt borta, satt Margareta i Sverige och genomgick sina tonår med allt det innebär. Breven som skickades dem sinsemellan har bevarats och Margareta har gått genom dem, vilket resulterat i boken "Men det finns sådant hon inte skriver om".

– Jag fick en självständighet som jag inte valt samtidigt som Kongo kämpade för sin efterlängtade självständighet. De här två helt olika erfarenheterna av självständighet som pågick parallellt med varandra fick jag lust att gestalta utifrån våra brev och dagböcker, berättar Margareta Andermo.

Du fick på håll följa det som hände där genom deras brev, samtidigt som du var tonåring i Sverige. Du skriver att din barndom tog slut när du lämnade Kongo. Hur kändes det att åter träffa ditt 13-åriga jag som fick växa upp fort 1959, i din skrivprocess?

– Jag blev berörd, kände ömhet för henne och ville låta henne komma till tals. Hennes solidaritet med föräldrarna var stor, nästan lite för stor. Hon kämpar på för att inte göra dem besvikna. Hon har som alla tonåringar jobbiga konflikter med vuxenvärlden, råkar ut för både det ena och det andra men reder ut tillvaron trots allt, ofta med hjälp av de andra ungdomarna på internatet. De är på något vis som syskon, alla de som bor där. Det är vi fortfarande.

Boken handlar även om slutet av en epok som inte längre finns, men dess konsekvenser lever kvar i högsta grad: koloniseringen av Afrika. Har du följt landets utveckling sedan dess, hur skulle du beskriva Kongos utveckling sedan dess?

– Ja, det har jag, det är ingen utveckling man blir glad över. Landet har styrts av envåldshärskare och situationen är svår också idag. I slutet av boken gör Åke Johansson en sammanfattning av Demokratiska Republiken Kongos historia fram till vår tid, läs gärna den! Kyrkan som vi hörde hemma i är trots alla svårigheter ändå ett hoppfullt tecken.

Vad får dig att vilja skriva? Vad inspirerar dig?

– Jag tror att allt brevskrivande satt spår hos många av oss missionärsbarn. Vi lärde oss tidigt att berätta genom att skriva och flera av oss har fortsatt med det. Jag blev radiojournalist, men har alltid också skrivit. Lusten att formulera sig så att det tar tag i läsaren, ge sammanhang och nya perspektiv. Framför allt inspireras jag av människor jag möter, deras tankar, deras tro.

Skriver du på något nytt nu?

– Ja. Pappa arbetade under andra världskriget som krigsfångsekreterare i Tyskland och i Frankrike, anställd av YMCA, KFUM:s världsorganisation. Så småningom kom också mamma till Paris där hon arbetade för Röda Korset, bl a. med familjeåterföring. Det är en kärlekshistoria med många förhinder mitt under brinnande krig som jag gärna vill berätta, också den med brev och dagböcker som grund.

Vilka vill du ska läsa din bok?

– De som vill se en världshistorisk händelse ur ett annorlunda perspektiv, få en inblick i hur svenska ensamkommande barn kunde ha det förr, komma ihåg hur det kan vara att vara tonåring i förändringstider och på köpet få lite missionshistoria modell Svenska Missionsförbundet.

Vad gör du när du inte skriver?

– Vårdar vänskap, skådar fågel, samtalar, har språkträning med nyanlända, deltar i olika slags digitala möten, allt från föreläsningar om klimat och demokrati till kyrkkaffe och workshops om ickevåld , hälsar på barn och barnbarn om inte pandemin hindrar...