Berätta om din bok!
Sympati för djävulen är den avslutande delen i min rocklåts/sekttrilogi om den vilsne Krille Martinsson. I första delen växer han upp i frikyrkomiljö (London calling), dras in i en kristen sekt i andra delen (Hur snart är nu?) för att slutligen i spänningsromanen Sympati för djävulen omfamna mörkret och genomgå en metamorfos till black metal-satanist.
Efter att i förra romanen Hur snart är nu? ha blivit utslängd från den kristna sekten Sanningen i Lund, återförenas Krille Martinsson i Sympati för djävulen med Pascal, sin vän från studietiden i Lund. Pascal rör sig i undergroundkretsar, spelar black metal och radikaliseras i en våldsam form av satanism.
Krille, som är vilsen, utstött och ensam i Lund, dras med. Tillsammans flyttar de till Köpenhamn, där en gruppering hängivna black metal-fans med den säregne Ulv i spetsen tänjer gränserna. De planerar ett attentat mot en kyrka och allt spårar ur i blod och våldsam död.
Samtidigt har journalisten och ungdomskärleken Karin fått status som stjärnjournalist på Expressen. När först ett par hittas mördade i Småland och kort därefter ytterligare en person, börjar hon jaga vad som verkar vara en seriemördare. Snart korsas åter Karins och Krilles vägar. Men ska hon hinna före Krille till hans måltavla, Sanningens pastor Per Rundqvist?

 

Hur kom boken till?
Redan tidigt i processen när jag skrev ”Hur snart är nu?” fick jag idén till ”Sympati för djävulen”. Det var i researchen av sekter som jag uppmärksammades på att personer som har hoppat av eller blivit uteslutna från sekter är väldigt lättpåverkade och befinner sig i ett känsligt skede. De har ju redan förlorat allt, så risken är att de dras in andra, destruktiva sammanhang.
Samtidigt läste jag, mest av en tillfällighet, en bok jag blev väldigt fascinerad av: ”Blod, eld, död – en svensk metalhistoria”, som berättar hur den svenska death- och black metal-scenen växte fram på 1990-talet. Jag hade innan dess högst vaga begrepp om black metal. Jag var också tvungen att lösa det faktum att trilogins första del, ”London calling”, var skriven i jag-form, medan jag gick över till ett allvetande berättarperspektiv i tredje person i ”Hur snart är nu?”. Så kan man ju inte göra, egentligen. Jag var tvungen att hitta en lösning och förklaring för
läsaren, och det gjorde jag med idén till ”Sympati för djävulen”.

 

Var det en färdig idé eller växte den fram under skrivprocessen?
Jag hade slutet helt klart för mig när jag började skriva och visste vilken punkt jag skrev mot. Men medan både ”London caclling” och ”Hur snart är nu?” var väldigt uppstyrda, planerade och strukturerade innan jag började skriva, lät jag ”Sympati för djävulen” mer växa fram under skrivandets gång och låta ha sin egen gång. Jag ville utmana mig själv genom att prova det sättet att skriva. Det fungerade riktigt bra faktiskt, jag är glad att jag inte låste mig för mycket innan jag
började skriva.

 

Vad får dig att vilja skriva? Vad inspirerar dig?
Det bara ligger i mig, det är det jag kan och livnär mig på i mitt yrkesliv. Jag läser mycket och har alltid närt den där drömmen att bli författare själv. Sedan är det också ett sätt att kommentera världen och samtiden, att förmedla saker jag vill få sagt.

 

Skriver du på något nytt nu?
Nej, men jag har börjat skissa på något som mer går mot det som idag kallas mysdeckare (typ Donna Leon, George Simenon och Håkan Nesser). Karaktärerna är klara, men jag behöver ta ett djupt andetag efter att ha gått i mål med min trilogi.

 

Har du tips eller råd till andra som vill skriva en bok?
Gå en skrivarkurs! Även om du tycker dig kunna skriva innebär skrivarkurser att du får fokusera – utöver att du träffar andra som skriver och naturligtvis all träning, kunskap och tips du får. Själv gick jag Skurups skrivarlinje på heltid i två år – helt fantastiskt. Och gå inte och vänta på inspiration. Den kommer först när du skriver och planerar strukturerat och målmedvetet.

 

Varför ska man läsa din bok?
För att den är spännande och skildrar en helt bisarr värld och subkultur som du troligen inte hade en aning om att den fanns och som inte kan beskrivas på något annat sätt än livsfarlig. Om du läser den och tycker jag är överdriven och spekulativ – jag lovar, det är jag inte. Precis som i ”Hur snart är nu?” överträffar verkligheten fiktionen. Sorgligt nog.

 

Vad gör du när du inte skriver?
Jag jobbar som uppdragsjournalist och kommunikationskonsult, vilket innebär att jag skriver dagligen. Det är bra träning, men innebär också en viss trötthet på att skriva när jag ledig, vilket är en utmaning. När jag inte skriver tränar jag rätt mycket (löpning, cykling), yogar, fotograferar, lyssnar på musik, dricker goda viner och, naturligtvis, läser.

 

Vilka vill du helst ska läsa din bok?
Jag har svårt att se någon särskild grupp som mer angelägen än någon annan – alla som uppskattar spänningslitteratur som berättar något om vår samtid.