Ta kommandot över din bröstcancer av Eva Langlet
Berätta om din bok!
Boken handlar om alla faser i den behandling som kan komma i fråga för den som har fått diagnosen bröstcancer. Dessutom tar den upp en hel del som är bra att känna till även om detta inte direkt har med själva bröstcancerbehandlingen att göra bl a cancersjukvårdens organisation, kost och motion, alkohol, mistelpreparat mm.
Boken har en röd tråd. I varje kapitel finns en rubrik ”Vad händer i kroppen” som på ett enkelt sätt försöker förklara hur kroppen fungerar - exempelvis varför cytostatika utlöser illamående. Därefter följer en rubrik ”Vad kan man göra själv” – exempelvis för att slippa må illa och för att må så bra som någonsin möjligt under en tuff behandling. Titeln Ta Kommandot syftar också på att en aktiv, medveten patient är en förutsättning för bästa möjliga behandlingsresultat, och omslagsbilden symboliserar det hemska som många upplever vid en cancerdiagnos.
Hur kom boken till?
Idén till den här boken kom när jag själv fick diagnosen bröstcancer och när jag märkte hur mycket saklig information på vanlig svenska som behövs. Dessutom tyckte jag att sjukvården trots goda ambitioner inte hade möjlighet att tillgodose alla skiftande behov.
För varje fas jag själv gick igenom läste jag facklitteratur och gjorde sedan en beskrivning som också stämmer med många andra personers behandling. Det sakliga innehållet har sedan kommenterats av några ur den sjukvårdspersonal som behandlat mig samt av några goda vänner med samma diagnos.
Vad får dig att vilja skriva? Vad inspirerar dig?
Jag har nog alltid skrivit, både privat och i arbetet. Anledningen har ofta varit ett sätt att strukturera mina tankar eller att få andra att förstå eller lära sig något – eller bådadera. Det finns nog dessutom en liten skolfröken i mig...
Om jag har ett ämne som jag tycker är värt att skriva om är halva nöjet också att vrida och vända på språket. Men, det går inte alltid på räls och då är det bra att ha en omgivning som säger att det jag skriver är väsentligt.
Hur reagerade din omgivning på ditt författarskap?
Alla har tyckt att det har varit roligt att jag numera har tid att koncentrera mig på att skriva. Jag har fått en hel del beröm för mitt språk, men få anar nog hur mycket filande som ligger bakom. Min första bok, ”1834, Året då koleran drabbade Stockholm” fick också en många positiva kommentarer när jag föreläste om ämnet, och sådant är givetvis en uppmuntran att skriva vidare.
Skriver du på något nytt nu?
Ja, det finns ett påbörjat manus som blivit liggande i och med att denna bok kändes angelägnare. Den (tror jag) blir en fortsättning av medicinhistoria och Stockholmshistoria från tidigt 1800-tal. Eller så blir det mer om cancer.
Har du tips eller råd till andra som vill skriva en bok?
Ja, för det första att inte ge upp när det känns motigt och tar tid. Envishet är en bra egenskap. För det andra att skriva om det man kan eller har en relation till. I mitt fall är det en koppling mellan medicinska och historiska kunskaper.
Varför ska man läsa din bok?
Jag tror att många kan vara hjälpta av en lättillgänglig och saklig men också något personligt vinklad beskrivning av en cancerbehandling. Det är inte lätt att hitta korrekta fakta på nätet, och det är inte lätt att fråga sin doktor om man inte vet vad som finns att fråga om. Några av mina medsystrar har uttryckt förvåning över att läkarna berättat och förklarat så mycket mera för mig – något som jag tror beror på att jag har kunskaper att fråga.
Vad gör du när du inte skriver?
Precis som andra pensionärer, jag har tid att umgås med familj och vänner samt ut och resa. Vad som för övrigt ligger mig varmt om hjärtat är mitt frivilligarbete i skolan. Sedan sju år tillbaka assisterar jag lärarna två dagar i veckan, främst vid matteundervisningen i högstadiet men också när det gäller språkträning för barn som precis anlänt till Sverige och inte kan ett ord svenska. Detta är en väsentlig del av min vardag som bereder mig mycket glädje.
Vilka vill du helst ska läsa din bok?
Personer som är direkt berörda av en bröstcancerdiagnos, och det innefattar även den cancersjukas familj och vänkrets, som också får en omtumlande tillvaro. Jag hoppas också att sjukvårdspersonal kan ha nytta av att min bok – vid specialistavdelningarna har man tyvärr ofta alldeles för mycket att göra, och på vanliga vårdcentraler kan kunskapen möjligen vara lite knapp eftersom man bara ser dessa patienter i den inledande fasen och när behandlingen väl är avslutad.