Återupprättelsen

[vc_row][vc_column][vc_column_text]Berätta lite om din bok! Återupprättelsen handlar om en liten pojkes barn- och ungdomsår i Mellansverige. 1900-talet har nått halvtid och Sverige är fortfarande ett tämligen homogent land i de flesta avseenden. Men det innebär inte att allt är solsken. Man behöver inte heta Jan Guillou för att ha upplevt pennalismens fasor. Christer Björk går heller inte av för hackor. Ett söndermalt självförtroende; vad gör man med det? Jo, man låter sig föras in i sammanhang som också blir möjligheter till återupprättelse. Huvudpersonen i berättelsen får vara med om den resan; en som aldrig blir avslutad utan som pågår hela livet. Men det viktigaste av allt är att livet plötsligt blir värt att leva. För huvudpersonens vidkommande, blir prästvigningen i Västerås domkyrka bekräftelsen på detta. I slutreflexionen skriver jag: ”Kyrkan kom i min väg. Var det rätt? Var det det enda rätta? Och framförallt: Blev det så som det var menat att bli? På dessa frågor finns inga definitiva svar. Men utan att egentligen ångra mitt livsval, måste jag kanske svara både ett Ja och ett Nej”. Hur kom din bok till? Jag har alltid tyckt om att skriva och formulera mig. Det ligger väl i sakens natur om man är präst. Men det är bara en pytteliten delförklaring till frågan om hur min bok kom till. Min stora inspiratör är lokföraren vid Statens Järnvägar, Tore Björk (1895- 1974), min farfar. Han var en ”klippa på att berätta”. Som barn satt jag ofta i hans knä och lyssnade till hans berättelser. På 1960-talet skrev han ned sina barn- och ungdomsminnen från ett Sverige som inte finns mer. Att hans huvud var så fullmatat med minnen framstår fortfarande som en gåta. Han berättade, men drog kanske inte några slutsatser av allt som inträffat under hans livs viktigaste år- de första tjugofem. Det ville jag göra. Det var ett måste för mig. Jag menar, att i allt som sker, se en röd tråd, en mening (även om det inte skulle finnas någon). Detta ville jag se på pränt! Det ville jag ge vidare- i mitt fall: till mina barn först och främst. För jag tror, att genom att dela berättelser om våra livsöden, lär vi oss förstå så mycket mer av vår omvärld, vårt eget och andras liv. Ja, det blev som en ”mission” för mig. I vårt anglikaniserade samhälle, skulle man kanske kunna beskriva det som en ”obsession”. Har du någon ny bok på gång? Berätta! En ny bok? Ja, jo, faktiskt, så har tanken på något nytt börjat gro. Jag har släktforskat en hel del och upptäckt vilken rikedom av livsöden som finns i gångna tiders kyrk- och domböcker. De räcker mer än väl som underlag till en roman. Och då menar jag just: underlag. Researchen är ju till största delen redan gjord; dialogen, liksom handlingen växer fram allteftersom. Men blir detta verklighet, så kommer boken naturligtvis inte handla om min släkt specifikt. Här behövs fiktiva namn och kanske även sådana platser. Men också en hel del allmängods som får vävas in i berättandet. Det skulle t. ex. vara intressant att försöka ”måla” en bild av ett prästhem i början av 1800-talet. Vad gör du när du inte skriver? När jag inte skriver, avnjuter jag mitt otium cum dignitate (vila med värdighet= pension). Jag har mitt hus med ”vidhängande” lilla trädgård. Jag har min fru och är omgärdad av böcker - inte minst dem av andlig karaktär- lästa som olästa. Till detta lyxliv fogar jag kortare och ibland längre resor med kameran i beredskap. Det blir också en hel del promenader som tillika aktiverar hjärnan på ett behagligt sätt. Gärna gör jag ett besök i kyrkan; förutsatt förstås att där firas en ”gammal hederlig” högmässa. Christer Björks Återupprättelsen köper du här![/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]

Återupprättelsen

Författarintervju med Christer Björk