glädjetårar

Att bli sedd, få gehör och förhoppningsvis återkoppling på den berättelse som jag levt med under flera månaders tid, inte skulle bli lätt, det visste jag redan när jag postade mitt manus. Men, att några få ord i mejlsvaren skulle göra så ont, det var jag inte förberedd på. Det här är vägen från att brinna för något - för min del att skriva en roman - sedan slås ner och till sist lyckas (i min mening). Detta var en av de få önskningar jag hade som barn som jag så innerligt ville infria som vuxen. Jag tror att vi finns överallt. Människor med ett brinnande intresse, en önskan om att förverkliga en alldeles speciell dröm. Vi måste bara komma på hur vi skall nå dit. Vägen kan ta olika form. Fungerar inte den tilltänkta planen, måste vi tänka nytt: kan jag göra annorlunda för att nå mitt mål? Själv kände jag mig ratad – något av mig själv dog när bokförlagen svarade: - Vi får X antal tusen manus varje år och tyvärr… Dessa anonyma ansikten bakom mejlsvaren hade trampat på mitt innersta och de fick mig till och med att skämmas. Jag var dålig. Manuset blev förslutet och jag försökte glömma berättelsen som eggat min fantasi till att skrivas under otaliga nätter och tidiga morgnar. Tre år gick. Berättelsen pockade fortfarande på i tankarna. Jag kunde inte glömma den. Vid nyårsskiftet 2014-2015 läste jag manuset igen. Tog kontakt med min lärarinna i svenska för korrektur och som en gång i tiden sagt mig: - Lova mig en sak: sluta aldrig att skriva! Ord som följt mig under alla år. De har hjälpt och stöttat mig vägen fram – ekat i bakhuvudet och gett mig självförtroende att söka andra vägar för att drömmen skulle gå i uppfyllelse. Jag var äntligen på gång, hade kommit en bit närmare min dröm. Jag skulle ge ut den på egen hand. Den 21/8 landade min debutroman vid dörren och detta med hjälp av Vulkans egenutgivning. Nu finns den till försäljning via Vulkans butik, på Dahlbergs Bokhandel, Sollefteå Muséum, Amuletten – butik för kropp och själ och på Österåsens Hälsohem (det enda landstingsägda hälsohemmet i Sverige). Jag har också skrivit om ”Glädjetårar” på Facebook. Nu är jag är i hamn! Mitt mål var att en dag hålla en bok i min hand och det gör jag nu! Jag gläds i stunden och vill behålla ögonblicket för alltid! Tidningen Ångermanland tog kontakt med mig ganska omgående och ville göra en intervju och resultatet finns på: http://www.allehanda.se/angermanland/solleftea/med-skrivandet-som-passion. När jag skrev "Glädjetårar" ville jag berätta en vacker historia som berör och där konsten och skapande hjälper själen att läka och hålla stressen på avstånd. Min förhoppning är att den inspirerar och väcker tankar om livet, att komma till insikt och att förmedla vikten av att ta tillvara och leva i nuet fullt ut. Jag ville skriva en berättelse med toner av, för mig, livsnjutande ögonblick. Romanen utspelar sig på en prästgård, någonstans i Norrland, där en grupp människor inbjuds att "skapa under fria former" under en veckas tid. Dessa personer är för varandra helt obekanta och har olika syften med vistelsen. Det visar sig att det inte är enbart lusten att skapa som för dem samman, utan det handlar för vissa om att göra upp med sitt förflutna, att ställa tillrätta, innan det är för sent. För andra handlar det om livsmod och tillit, om villkorslös kärlek, men även om kärleken till livet. Det finns en historik kring prästgården, där Sara bor tillsammans med sin familj, som är av stor betydelse. Huset rymmer många goda minnen, men även mörk, undangömd smärta som obevekligen måste upp till ytan. Kommentarer från Facebook: Mycket bra och lättläst! Berättelsen kommer igång med detsamma. Många intressanta tankegångar! En trevlig, välskriven ”feel-good-roman”. Välskriven och bra bok. Jag sträckläste. Har börjat läsa boken i dag och är helt fängslad! Så finstämd! Tyckte mycket om den. Jag är imponerad! Jag säger bara det, köp den, lär av den! Du kan verkligen författa, Chatrin! Kan varmt rekommenderas! Många intressanta tankegångar! /Chatrin Stenklyft Hennes bok finns att köpa vi vulkans butik

glädjetårar

Chatrin Stenklyft om sin bok Glädjetårar och egenutgivning