I motsols tystnad

Om romanen ”Fallskärmen”. Berätta om din bok! Miljön i ”Fallskärmen” /Fredösund/ är hämtad från min födelsestad Askersund, dit jag nu efter sextio års bortovaro återvänt och tänker leva resten av mitt liv. Lasse är mitt alter ego och Viola och Petter (missionsbokhandlaren) mina föräldrar, Ulla och Gunni mina systrar. Personregistret i övrigt har vissa motsvarigheter i verkligheten, men det är liksom den dramatiska historien om det störtade flygplanet och den försvunna piloten dock påhittat. Det är spänningsmoment från 1940-talets krigstid, då även Sverige på olika sätt kände av konsekvenserna, som lagts in i berättelsen, vilket till slut bland annat leder till att Lasse får en hjälteroll. Hur kom boken till? Var det en färdig idé eller växte den fram under skrivprocessen? Jag hade i småstycken skrivit en del om min barndomstid, kryddat med överdriven realism och surrealistiska språkavsnitt – en hel del om mobbning och om hur dåligt min själ mådde. Det blev till slut – och efter att ha kastat manus och gjort om projektet igen ett antal gånger – till sist en större roman som fick heta ”Ångrosen” (läs: ångestneurosen). Det blev ganska mycket spill; det har räckt för att få ihop denna betydligt gladare och förhoppningsvis läsvärda småstadshistoria. Jag har varit noga med att försöka hålla språket i mera klassisk tidsenlighet än att använda nutidens mera vanliga formuleringsprosa. Vad får dig att vilja skriva? Vad inspirerar dig? Jag har alltid tyckt om att skriva och om ämne saknas kan jag hitta fram till något, som när jag på 70-talet skrev kriminalnoveller för en av våra veckotidningar (under pseudonym): Jag skrev lappar med rubriker på och rullade ihop dem och lade i en skål, sen drog jag en, tittade vad jag föreslagit ( t ex Banditen eller Det som göms i snö… eller Mord på vägen…osv) och tvingade mig att skriva just den novellen. En disciplin som gav ganska bra utdelning. 1981 gav jag ut en allåldersroman om ishockey på Setterns förlag, Tackling till döds, också det efter att ha satt rubriken först. Inspiration finns visserligen inte alltid, men den kan man arbeta fram och upptäcka efter en mödosam inledning: om jag nu tar om det här från början igen så vet jag hur jag ska göra och det speciella skrivhormonet rinner till. Sen kan inget hindra mig. Hur reagerade din omgivning på ditt författarskap? Det har varit känt under flera decennier i den region, där jag arbetade som lärare, att jag var en skrivare, kanske frf allt lyriker; jag var också recensent i Nya Wermlands-Tidningen, kåserade även ibland. Under ett antal år var jag sekreterare respektive ordförande i VFS (Värmländska Författarsällskapet), redigerade och deltog i ett par antologier, samt hade uppdrag som lektör hos BTJ under en tid. Men kommentarer från andra känner man sällan av. Man anlitade mig i olika sammanhang och jag kände mig uppskattad. Ishockeyboken gav anledning till både TV-program och lokalradiodiskussion. Skriver du på något nytt nu? Javisst – vad det sen blir av det… Jag har verkligen stoff, den saken är klar – frågan är mest om tiden jag har kvar räcker till. Jag vill inte säga under vilken arbetsrubrik (titel) jag skriver – det skulle onekligen få åtskilliga att höja på ögonbrynen… Har du tips eller råd till andra som vill skriva en bok? Det finns så många som kan ge råd och tips och också gör det. Själv kan jag bara säga: Skriv om Du känner för det, visa upp för någon Du vet är en bra läsare och ger ett ärligt utlåtande. Var inte rädd för kritik – det är bara att ta till sig det sakliga i den och bedöma sin egen kapacitet, följa sin vilja och inspiration. Om läsekretsen är (blir) stor eller liten spelar ingen roll, bara man är nöjd själv och vill gå vidare i sin utveckling till ett författarjag som inger respekt. Varför ska man läsa din bok? Det är ingen som ska läsa min bok, men förhoppningsvis en del som kommer att göra det. Skulle vara roligt om t ex askersundare får nys om bokens innehåll av miljöbeskrivningar av staden från 1940 och vad som faktiskt stod på löpsedlar då och också rentav var med när spärrballonger drog sina linor över taken, när tyska krigsflygplan lågsniffade över centrum och sirenerna ljöd, för att vi skulle hålla svarta papper för fönstren och skynda till skyddsrummen. Och att man minns hur ransoneringskupongerna var verkliga värdepapper… Kan vara lika intressant för vilken boklånare och –köpare som helst att ta del av min ”Fallskärmen”. Vad gör du när du inte skriver? Jag musicerar – har varit kyrkosångare – och målar mycket (helst i akryl), fotograferar och sitter gärna vid datorn. Jag har förresten själv gjort omslaget till boken, målat i datorn. Vilka vill du helst ska läsa din bok? Se 7! --------------------------------------------- Om diktsamlingen ”I motsols tystnad” Berätta om din bok! ”I motsols tystnad” är min tredje diktsamling, tillkommen under 2008-09. Det är över 25 år sen andra diktsamlingen (”Språkvinter”) kom ut, så det var på tiden. Som i all min lyrik håller jag mig till den form som kallas centrallyrik, för det mesta fri och orimmad, men plötsliga rim och allitterationer dyker upp här och där. Kortdikter med viss poäng och/eller eftertanke tycker jag om, liksom en och annan mera djuplodande, som oftast söker sina svar i det inre, vidrör själ och nerver, känslor och frågor om tid, tro och trygghet. Dikterna cirklar kring ljus och mörker, tid och evighet, kärlek och ensamhet Hur kom boken till? Var det en färdig idé eller växte den fram under skrivprocessen? Dikter kommer ofta av sig själv i halvfabrikat – inifrån. Det som gäller är antingen ett förkortande av ett långt sammanhang, en mångordig tanke, eller en putsning av en kort sats som måste utsättas för hållfasthetsprov. Var under en tid medlem i Argus´ skrivarsajt och i mycket tidiga morgnar, vid 3-4-tiden, satte jag ord på gryningstankar, -känslor och -smärtor. Känslan av att tiden krymper och jag med den gjorde mig liten; jag ville förstora mig genom att visa min ordkropp för andra. Vad får dig att vilja skriva? Vad inspirerar dig? Inspirationen att skriva lyrik är inbyggd i min inre konstitution. Men jag har haft pauser, när annat varit mera påtagligt viktigt och engagerat, eller när jag mått så bra att känsligheten för att skriva ner det osagda och svåra inte varit lika påtaglig. Hur reagerade din omgivning på ditt författarskap? Jag har alltid skrivit verser, poesi, lyrik, dikter och vad det än kallas. Det vet omgivningen och därför har jag anlitats en hel del för diktläsning och att skriva födelsedags- och andra festverser. Jag var tio år när jag skrev den första dikten, med läckande reservoarpenna på ett litet anteckningsblad. Det var när jag var hemma och passade potatiskoket medan mor o far var på gudstjänst en vintersöndag. Jag har ännu den dikten kvar i minneslådan. Sen dess har jag av många kallats poeten. Skriver du på något nytt nu? Jag har två samlingar klara efter denna – ”Förklingande liv” och ”Cymbaler”, den senare en samlingsvolym med tillskott av nya dikter. De finns på Vulkan och kan köpas där, även som e-böcker, men är inte utgivna på sedvanligt sätt. Efter dessa två har jag inte skrivit ner några nya dikter, men så småningom: det hjärtat är fullt av talar munnen – och pennan. Har du tips eller råd till andra som vill skriva en bok? Att skriva lyrik är inget man råder till. Antingen är man lyriker eller också bara ordkonstruktör eller klåfingrig. Skriv dagbok. Pröva med versifierad form – gör Dig friare och friare och finn Din stil och Ditt ärende. Varför ska man läsa din bok? Ja, det frågar jag mig också – men är man intresserad av att läsa lyrik, så är min bok lika mycket att rekommendera som andras. Jag är jag och så här skriver jag. Du lär känna en poet till om Du läser vad jag skriver. Vad gör du när du inte skriver? Spelar piano, sjunger, målar eller fotograferar. Eventuellt sitter jag och äter lättyoughurt och ostsmörgåsar eller kollar något i programkanalen Animal planet i TV. Vilka vill du helst ska läsa din bok? Svenska Akademien – så att jag får Nobelpriset J J J - hm – men skämt åsido önskar jag min bok God tur bland människorna till vilka jag har – eller får – behag.

I motsols tystnad

Intervju med Lennart Pernestrand