jenny sjöberg

Berätta om din bok! Boken är en ocensurerad, personlig berättelse om hur det kan vara att leva med en kronisk psykisk diagnos, bipolär sjukdom samtidigt som ett tidigare utmattningssyndrom ständigt om och om igen gör sej påmind. Bipolär sjukdom är en livslång depressionssjukdom, men ser olika ut från person till person. Den här boken är skriven utifrån mitt perspektiv, min värld, men jag tror de flesta med samma diagnos känner igen sej i mycket av det som berättas. Det är en klurig kombination att som bipolär handskas med en tidigare utbrändhet eftersom mitt driv när jag är hypoman, om jag inte bromsar leder till utmattning, djup depression, sorg och svår ångest. Jag kämpar på och det är en daglig kamp för att upprätthålla en god nog måendebalans mellan mina toppar och lite längre djupare dalar. Jag skriver även om vilken betydelse tacksamhet och kärleken till mina barn har i kriget mellan att fortsätta leva eller ge upp. I boken tar jag också upp känslor som saknad och sorg, både i relation till andra människor, men även över en förlorad kroppsdel, nämligen förlusten av min goda mentala hälsa. Hur kom boken till? Jag har ju varit sjuk i många år nu, men det var efter ett par skrämmande upplevelser under slutet av 2014 och våren 2015 som jag bestämde mej, jag måste skriva om skiten jag lever i och har levt med i så många år nu. Jag vill förklara för människor i min omgivning hur hämmande diagnosen kan vara att leva med och vilka handikapp den medför. Mer om det får man ta del av när man läser boken. Jag började processen med att isolera mej i tio dagar, för att få lugn och ro och komma igång med skrivandet. Det var välbehövligt och nästan en förutsättning för att den här boken skulle bli till. Var det en färdig ide eller växte den fram under skrivprocessen? Det var absolut något stort som växte fram. När jag började skriva var det för att sortera alla tankar och känslor för mej själv. Jag hade haft ett år med rapid cycling, många tvära svängningar mellan stämningspolerna, hypomani-depression-hypomani-depression. Dessutom drabbades jag av flera panikångestatacker det året. Jag kände uppgivenhet och fungerade dåligt i dagliglivet. Jag har aldrig skrivit dagbok så det var en jobbig och grävande process i början med mycket gråt och förtvivlan, men samtidigt kände jag en omedelbar lättnad och tillfredsställelse. Allt eftersom upptäckte jag att mönstret bildade en karta och jag förstod att min historia ju var minst lika viktig för min familj och nära vänner, för att förklara mej på något vis, varför jag ibland är På, men oftast Av. Jag märkte nästan omgående att skrivande var en form som fungerade för mej så efter några veckor hade jag nästan material till en bok och kände då starkt att jag också ville dela min berättelse med likadrabbade och anhöriga, att jag kunde vara en röst för de som har svårt att sätta ord på det de känner eller inte orkar förklara hur de mår. Då kom ideen om att ge ut boken. Det är viktigt att minna om att berättelsen är självbiografisk, det är ingen ren faktabok utan alla har vi vår egen nyans inom diagnosen. Vad får dej att vilja skriva? Vad inspirerar dej? Skrivandet i sej. Det är första gång jag ger mej i kast med skrivandet och har upptäckt att jag älskar det. Det är inspirerande och väldigt motiverande i sej. Jag är aktivt tänkande hela tiden så det är inga svårigheter alls att hitta något att skriva om. Jag inspireras förstås av andra människor och omgivningen runt mej, andra författare och föredragshållare. Jag är alldeles särskilt intresserad av hälsa och psykisk ohälsa specifikt. Det finns många bra poddar inom den kategorin så jag lyssnar och tänker, lyssnar och tänker, lyssnar och glömmer. Jag sliter kognitivt i vardagen som en följd av mina diagnoser och glömmer lätt saker som berättas eller informeras, men jag fortsätter att lyssna trots det, så en del fastnar till slut. Skriver du på något nytt nytt? Ja. Boken kommer även ges ut på norska med utökat material. Jag har inte slutat skriva efter att jag blev klar med den här första svenska versionen i vintras. Just nu är det här min mission, att genom berättandet avdramatisera stigmatiseringen av psykisk ohälsa, att inge hopp, att minska fördomar och istället öka förståelsen och acceptansen. Jag har några ideer för kommande projekt och jag har skrivit några texter som så småningom kommer att bli något. Kanske det blir en roman lite längre fram. Inför nästa projekt ska jag försöka upprepa det jag gjorde när den här boken påbörjades, alltså isolera mej några dagar under sommaren för att verkligen komma igång. När jag går in för något vill jag göra det ostört, jag går in i min bubbla och vill vara på en neutral plats. Det är annars svårt när man hela tiden blir avbruten med småbarn, man och har hus och trädgård att sköta. Har du tips eller råd till andra som vill skriva en bok? Eftersom det här är min första bok så kan jag inte komma med några konkreta handfasta tips eller råd. Det som skrivs här är självupplevt så har jag egentligen bara utgått från mej själv, mina reella känslor, tankar och upplevelser. Jag har lyssnat till magkänslan utan att begränsa mej själv. Ett tips kanske skulle vara att läsa igenom sin egen text flera gånger med några veckors mellanrum, ta bort det som är överflödigt och fyll i där det behövs. Jag tror man behöver lite distans till det man har skrivit för att kunna se svagheter och göra förbättringar. Det har varit väsentligt för mej eftersom jag inte har haft texten till korrektur. Här och där har det kanske slinkit in ett norskt ord eller en mening med norsk uppbyggnad eftersom jag bott i Oslo de sista 12 åren. Det må så vara, det är ju trots allt berättelsen bak texterna som är det viktiga. Varför ska man läsa din bok? Vi är många hundra tusen i Sverige som lever med en psykisk diagnos, men det är inte förrän nu på senare år det pratas mer öppet om det. Alla har nog någon i sin omgivning som sliter psykiskt med det ena eller andra. Jag hoppas kunna nå några som själv är drabbade och även närstående som sitter med många frågor, men med få svar. Jag vill inge trygghet i att det finns ett ljus där framme även om det verkar hopplöst. Jag vill såklart att så många som möjligt ska hitta min bok, men jag är samtidigt fullt medveten om att det inte är någon mysig semesterbok och att målgruppen är relativt liten. Vad gör du när du inte skriver? Som beskrivs i boken så gör jag inte mycket när jag har en depressiv period, all kraft går till att vara en bäst möjlig mamma till mina tjejer, att andas, att sova och att överleva. I bättre stunder får jag lite nyttigare saker gjorda, som att gå långa promenader med vänner, sköta hem och trädgård och vara en mysig fru. Jag älskar att laga god mat, jag älskar att äta god mat i goda vänners lag. Som många andra så tycker jag om att resa. Inte bara för upplevelsen i sej, för mej blir det en välbehövlig paus från det svarta jag tampas med dagligen. Jag har behov av intryck utifrån för att kunna släppa alla destruktiva tankar som invaderar min kropp i vardagen. För mej blir resan samtidigt en fristad. Vilka vill du helst ska läsa din bok? Min familj, nära släktingar och mina bästa vänner såklart, gärna människor som omger mej och mina döttrar, men också några andra som sliter med psykisk ohälsa och anhöriga till dem. Det finns glädje, lycka och ett värdigt liv också för oss som är eller har varit djupast nere i gyttjan på gränsen till att drunkna. Det kommer bättre tider även om det är ett krångligt letande. Jag lovar. Ha tålamod. Köp denna intressanta och lärorika bok här!

jenny sjöberg

...och kraschen, den kom en dag i maj av Jenny Sjöberg