Karaktärer

Vi på Vulkan fortsätter publicera längre utdrag ur Lennart Guldbrandssons bok "Skriv som ett proffs". Detta är den andra delen av fem i denna serie artiklar, här tar författaren upp olika typer av karaktärer/rollfigurer. Den första delen av utdragen ur "Skriv som ett proffs" kan du läsa här. Karaktärsfunktionerna Eftersom olika rollfigurer har sina respektive uppdrag i texten talar många om ”karaktärsfunktioner”. De vanligaste funktionera är: protagonist, antagonist, MacGuffin, mentor och modifierare. En enkel text använder dem rakt av. Men man kan också dela upp de olika funktionerna (två protagonister, etc.) eller göra två linjer där de tre huvudfunktionerna överlappar varandra (ena linjens protagonist är andra linjens MacGuffin, etc.). Det här komplicerar ytterligare känslorna och spänningen, men kräver lite mer planering. Jag rekommenderar då att du ritar upp de olika relationerna så att du inte missar något viktigt. Protagonisten Såväl skönlitterära texter som facklitterära texter behöver någon rollfigur (eller ståndpunkt) som läsaren kan identifiera sig med. Protagonisten är den rollfigur vi följer (och börjar heja på) under dess kamp för att nå eller få något. Det finns flera missförstånd om protagonist-funktionen: det måste inte vara en ”hjälte”, han eller hon måste inte vara sympatisk och han eller hon måste inte vinna. Ju mänskligare protagonist, desto bättre text. Försök dock att tänka på att inte göra protagonisten i din egen avbild eftersom protagonisten under resans gång kommer att bli ganska hårt manglad. I facklitterära sammanhang är det till exempel tillrådligt att ha lite distans till en ståndpunkt man ska skriva om. Det är svårt när ens favoritämne får hård kritik, men i en text är det nödvändigt att kritiken och de rigorösa testerna får utrymme. En grundregel: välj den protagonist som är sämst utrustad. Om du har en romantisk berättelse, välj en okänslig actionhjälte. En barnsligt nyfiken berättare gör sig bra för att undersöka svåra ämnen. Det gör utvecklingen för protagonisten större och mer spännande. Det kan vara svårt att se vem som är protagonisten när man skriver facklitteratur. Kanske känns det till och med lite krystat. Vem är exempelvis protagonisten när man skriver om folkmusikens historia eller reglerna i schack? Den är osynlig eller är samma person som författaren. Det är den som ger instruktionerna i handboken. I exempelvis Mary Roachs böcker1 förekommer ordet ”jag” då och då, såsom när hon genomför intervjuer. Men även när texten inte innehåller några ”jag” finns hennes rollfigur där. Hon berättar saker, ställer frågor och kommenterar sina intervjupersoner. Det är allt det som gör böckerna till något mer än enbart en serie intervjuer och citat. Men poängen kommer att bli lite tydligare när vi kommer till antagonisten. I biografier finns det en risk att protagonisten blir en person som man ska tycka synd om. Man skildrar omgivningen som okänslig, hotfull eller liknande. Visst kan det vara så att det faktiskt är synd om protagonisten, men då måste man se då till att de andra medverkande verkligen framstår som okänsliga eller hotfulla. Annars blir protagonisten snarare en person som tycker synd om sig själv och det är en rollfigur som få vill läsa om. Antagonisten Antagonisten är hindret för att protagonisten ska nå sitt mål. Det är en funktion som är mycket viktig för alla texter. Utan hinder ingen spänning och ingen framåtrörelse. Du har redan en antagonist i din text, men chansen är stor att den behöver förbättras avsevärt. Tyvärr är antagonisten den mest oförstådda och ogillade av alla karaktärsfunktioner. En antagonist är inte nödvändigtvis en skurk utan en funktion, det vill säga vadhelst du behöver för att skapa en konflikt. Om protagonisten till exempel är en brottsling kan antagonisten vara poliserna som letar efter honom eller henne. Om protagonisten är en underskattad teori kan antagonisten vara den överskattade standardteorin. Men antagonisten är mer oförstådd än så: vi vill ju att protagonisten ska lyckas och antagonisten står i dess väg. Framför allt brukar de som har baserat sin protagonist på sig själva ha svårt att sätta riktiga käppar i sina egna hjul. Jag brukar faktiskt tipsa om motsatsen, att man gör antagonisten i sin egen avbild. Skulle man själv komma med dåliga argument? Hitta på en dålig strategi? När man väl har tänkt sig in i antagonisten kan man övergå till att lösa protagonistens problem. Sedan upprepar man tills man har tillräckligt med material. Antagonisten bör på något sätt vara den tippade vinnaren: den som har större resurser, har fler bevis, har större talang eller liknande. Människan gillar historien om en underdog som vinner över mästaren: om jätten Goliat hade vunnit över David hade vi inte blivit förvånade och därmed hade det inte blivit någon historia. Det är när hobbiten Frodo och hans vänner lyckas besegra Sauron och hans enorma armé som vi behöver följa hur det går till. I facklitteratur finns det många möjligheter till antagonister. Det är lätt att ta fram antagonisten i biografier, eftersom det ofta finns någon eller några personer som sätter käppar i hjulet för personen man skriver om. Nästan lika lätt är det när man skriver politiskt eller journalistiskt, där själva grundidén bygger på en konflikt. När man skriver handböcker är det oerhört hjälpsamt att tänka sig att läsaren är ens antagonist och gör motstånd mot att acceptera det man skriver. Det tvingar en som författare att bli tydligare och ta fram bättre argument. I boken om folkmusikens historia kan antagonisten vara den som ställer krav på att boken ska bli spännande och intressant även för den som inte tror sig gilla folkmusik. Många ledarskaps- och självhjälpsböcker skulle må bra av någon antagonist som påpekade när en övning inte är realistisk eller en teori behöver kontrolleras med någon som vet mer. På det sättet blir antagonisten ett hjälpsamt dåligt samvete, som pushar en att göra något bättre. Det kanske går att göra övningen tvärtom? Eller så visar det sig att teorin som alla andra brukar sprida bygger på en missuppfattning. MacGuffin Både protagonister och antagonister behöver något att sträva efter. Det personifieras ofta med en sak: en skatt, en plats, en person eller ett oomtvistligt bevis. Så viktig är den här saken att det uppstår en konflikt runt den. Antingen är det något som både protagonist och antagonist vill ha eller något som den ene vill förhindra den andra från att få. Den funktionen kallas ibland för en MacGuffin.2 * I Trollkarlen från Oz letar Dorothy efter vägen hem. * I Rosens namn söker William av Baskerville efter ett försvunnet manuskript. * I Män som hatar kvinnor får Mikael Blomkvist i uppdrag att hitta Harriet Vanger. Ofta introduceras textens MacGuffin tidigt, så att vi hinner fästa oss vid den och förstå varför protagonisten söker den. Därefter förloras den, så att vi längtar efter att den ska återfås. Det här ger en naturlig struktur, särskilt om antagonistens avsikter med textens MacGuffin också klargörs tidigt. Om en MacGuffin är en person kan den ha ett eget mål. I romantiska komedier till exempel är det den tilltänkta partnern som är MacGuffin vilket betyder att den också har en bakgrund, en vilja och kanske till och med egna antagonister. En bra MacGuffin lockar läsaren så mycket att den med fördel kan användas i textens titel. Om texten kan ha titeln ”Jakten på ...” är det ofta ett gott tecken, även om du sedan väljer att ha någon annan titel. Fråga därför dig själv vad du är ute efter i ditt eget liv – det kan vara en bra MacGuffin. Handböcker tar upp MacGuffins gång på gång. Det är det tänkta slutresultatet i varje avsnitt, som till exempel ”Så här gör du för att...”. Att fokusera på vad läsaren kan tänkas vilja ha ut av varje avsnitt gör det enklare att avgöra vilka avsnitt som är de viktigaste, vilka som hör ihop och hur avsnitten ska beskrivas. Det är oerhört lätt att glömma bort att läsaren söker sina MacGuffins och sällan är ute efter en komplett lista över allting. MacGuffins gör handböcker funktionella. Såväl politiska som journalistiska verk får en större tyngd om det finns en MacGuffin i sikte. Den brist i sjukvården som boken beskriver kanske går att jämföra med hur det skulle kunna vara, vilket då blir bokens MacGuffin. Mentorn Ett sätt att poängtera hur svår konflikten är för protagonisten är att tvinga honom eller henne att fråga någon om hjälp. Den karaktärsfunktion som då dyker upp är mentorn. I en facklitterär text använder man också mentorer, fast då i överförd betydelse. Mentorn kan till exempel vara en metod för att utföra en undersökning som används inom en annan vetenskaplig disciplin men som inte är vanlig inom det område man själv studerar. Det kan också vara en av de personer som du intervjuar och som kommer närmast den idealiska lösningen. För handböcker är mentorer ofta enkla hänvisningar till regeltexter eller andra officiella dokument, som ett sätt att föra fram särskilt komplicerad information. I det skönlitterära fallet är mentorn ofta någon som har haft med antagonisten tidigare att göra eller som har talanger inom området, men som själv inte kan besegra antagonisten, som rektorn Dumbledore i Harry Potter-böckerna. Relationen mellan protagonisten och mentorn är i bästa fall ytterligare en källa till konflikt. Från det första mötet, när mentorn kräver en del övertalning eller annan anpassning för att kunna vara till hjälp, via mitten där mentorn ställer för höga krav på protagonisten, till slutet när protagonisten måste hitta sin egen väg, antingen efter mentorns död eller efter ett större bråk. Bland de största svårigheterna med att skriva en mentor är hur den förhåller sig till författaren. Om man har skapat protagonisten i sin egen avbild är det svårt att göra mentorn bättre. Mitt tips brukar vara att låta mentorn ”kika på slutet av texten”, så att mentorn redan vet vad som ska hända, medan protagonisten bara vet vad som har hänt. Därför kan det vara bra att vänta med detaljerna i vad mentorn säger tills du har gjort klart din förstaversion. Modifieraren Den värld som texten målar upp behöver befolkas av ”vanliga” människor. Den här funktionen kallas ibland modifierare, eftersom de förändrar vår bild av textens värld, visar upp andra sidor hos protagonisten, antagonisten, MacGuffin och mentorn eller gör den arena som idén utspelar sig i mer verklig. Modifierarna kan till exempel vara andra forskare som har tittat på samma område, andra journalister som rapporterat om samma sak, eller andra anställda vid samma arbetsplats som hjältinnan. I de flesta fall använder man modifierarna som tillfälliga ersättare för någon av de andra karaktärsfunktionerna. Oftast förvandlas de till antagonister. En viktig modifierare är offret. Offret behövs för att visa vilken risk antagonistens plan eller världsbild innebär. Valet av offer säger därför mycket om hur läsaren kommer att reagera. Med hundratusentals offer är texten melodramatisk och/eller en thriller. En illa omtyckt rik tant lämnar många misstänkta i en deckare. Om samma rollfigur råkar illa ut gång på gång är det en komedi. Offer finns också i facklitteratur: vem drabbas mest av de politiska motståndarnas förslag? Vem känner protagonisten dåligt samvete inför i biografin? Vem drabbas genom att agera på fel sätt i handboken? Från funktion till rollfigur Karaktärsfunktionerna är viktiga att hålla reda på, men det är bara första steget till mångfasetterade rollfigurer. Enbart funktioner gör inga rollfigurer. Det är i de följande stegen de stora fördelarna med att arbeta med flera rollfigurer samtidigt verkligen märks. De effektivaste rollfigurerna är nämligen de som är slipats mot de andra tills de passar perfekt ihop, inte bara i urvalet, utan i allt. De behöver inte trivas ihop, utan de ska skapa rätt sorts disharmoni tillsammans. Det handlar om att göra rätt val. I facklitteratur är det lätt att tro att man inte har något sådant val. Men till och med i biografier kan man välja vilken antagonist man vill fokusera på, vilken person som protagonisten ser som sin mentor och vilka offren är. En handbok siktar inte in sig på alla läsare och bemöter alla antagonisters anklagelser. Istället väljer författaren vilka frågor som är viktiga nog att ta upp. För att hitta rätt rollfigurer finns det flera saker man kan göra. Kurvor Det är omöjligt att få reda på allt om en rollfigur från början. Normalt sett brukar man få reda på mer information ju längre texten går. Det här betyder att vi lär känna rollfiguren allt bättre. Vi får reda på mer om dess bakgrund, kopplingar till andra och hur vi ska se på den. Mer än så: alla rollfigurer utvecklas nämligen. Utvecklingen går att likna vid en kurva som börjar vid textens början och slutar vid textens slut. En enskild rollfigurs utvecklingskurva är kanske intressant, som när en svag rollfigur plötsligt hittar sin inre styrka och står upp mot en buse, men det är när två kurvor möts som det slår gnistor: när busen inser att den svage rollfiguren är personen han eller hon har letat efter – så att bådas situation förändras samtidigt eller på grund av den enes förändring. Det här kan man rita upp ganska enkelt genom att titta på rollfigurerna i motsatspar, allt eftersom de träffas i texten. Rollfigur A börjar som ”svag” och slutar som ”stark”, medan rollfigur B börjar som ”buse” och slutar som ”med insikt om att rollfigur A är dess MacGuffin”. Det är likadant i facktexter: en källa kan verka vederhäftig tills källa nummer två kommer in, varpå den andra källan också förlorar i förtroende – eftersom de motsäger varandra. En kurva kan innehålla flera sådana här utvecklingssteg: från vederhäftig till misstänkt falsk, till ny infallsvinkel, till halvt trovärdig, till ny bevisning, till helt trovärdig. 1 Roach har skrivit bland annat Kroppens sällsamma liv efter döden, Norstedts (2004). 2 Termen är ursprungligen Alfred Hitchcocks och han använde till exempel mikrofilmer som avslöjade att hjälten var oskyldig, men en MacGuffin kan vara mer detaljerad än så.

Karaktärer

Olika typer av karaktärer. (Skriv som ett proffs 2/5)