Ta hjälp

Detta är det fjärde utdraget av fem ur Lennart Guldbrandssons oumbärliga bok "Skriv som ett proffs". Denna fjärde del handlar om olika sätt att förbättra din bok på genom att ta hjälp. Du får bland annat lära dig mer om lektörer, korrekturläsning och formgivning. De tidigare publicerade delarna av Guldbrandssons bok är Den enda metoden är att skriva, Olika typer av karaktärer samt Bearbeta din bok. Ta hjälp Bland författare råder samma romantiska bild som i filmbranschen, att det blir bättre när en person gör allting. De kallas auteurer, de regissörer som fyller nästan alla roller före, under och efter inspelningen. Eftersom de är så konstnärliga behöver de fria händer och total kontroll över sitt verk. I själva verket är det väldigt sällsynt med sådana auteurer. Det är ännu mer sällsynt att det faktiskt blir bra. En person har helt enkelt inte tid att lära sig alla yrkesroller så bra att den kan utföra alla uppgifter lika bra som en yrkesverksam klippare, ljussättare, rollbesättare eller vad det nu är. Dessutom behöver man ibland någon som kan spegla vad man håller på med. Nyckeln heter kommunikation. En del personer vill inte behöva kommunicera sin vision med andra, eftersom de då känner sig tvingade att kompromissa, det vill säga att späda ut sin underbara idé. Som om bara de själva kunde ha bra idéer. För att kunna kommunicera sin vision behöver man först ha klart för sig själv vad man sysslar med. Där hjälper tiostegsmetoden ovan. Det hjälper också att behandla sina medarbetare som om de vore människor. Med andra ord är det exempelvis en god idé att ge dem utrymme för egna tankar och initiativ, snarare än att utfärda order. Säg inte: ”Jag vill att du ritar en bild till omslaget på boken med en häst nere till vänster, en riddare som står i mitten och tittar på en borg, och fyra bågskyttar som skjuter mot borgen längst till höger”, utan säg: ”Det här är en riddarhistoria, med ett stort anfall mot en borg i centrum. Jag skulle vilja ha en spännande bild till omslaget. Vad har du för idéer?” De du frågar har troligen inte exakt samma vision som du, men min egen erfarenhet är att de många gånger har med sig fler idéer än du hade kunnat komma på själv, och att deras idéer hittar bristerna i din text. Passa gärna på att tacka dem för det. När man letar efter en person att jobba med finns det framför allt två viktiga faktorer att ta hänsyn till: 1) att ni får bra personlig kontakt och fungerar tillsammans, 2) att du gillar det personen har gjort tidigare. Fråga gärna andra om tips, till exempel i författargrupper på sociala medier. Lektör För att vara både uppenbar och plump på samma gång: alla behöver kritik. Den effektivaste hjälpen (stor verkan, låg kostnad) är antagligen lektören. De flesta författare låter någon nära vän, make eller kollega läsa genom texten när den är klar för att få ett första omdöme. Ofta är den här personen ganska representativ för läsarna, fast med den stora fördelen att de sällan sågar texten och i själva verket blundar för många av svagheterna. Det omdömet ska man bara använda för att få sitt ego omplåstrat. En lektör å andra sidan saknar personlig relation till författaren och är ofta den första utomstående som läser manuset. Lektören kan därför säga eller skriva sånt som vännerna inte säger. Det betyder inte att lektören sågar texten. Tvärtom använder lektören sin stora erfarenhet av att läsa och analysera böcker för att ge olika förslag på hur boken kan bli bättre. Nästan alla lektörer är författare själva och de flesta har gått flera skrivarutbildningar. Generellt skriver de ett utlåtande där det ingår en kort analys av texten, samt en lista på förslag över förändringar som kan göra texten effektivare. Lektörernas insats kan leda till att du ändrar om i strukturen, språket, rollfigurer, eller mindre detaljer. Därför brukar jag föreslå att du tar in en lektör tidigt i processen, så att du inte jobbar för länge på något som du kanske inte kommer att använda i slutänden. Det finns många att välja på. Gör lite efterforskningar. Det finns bra frilansande lektörer, men det är svårt att veta i förväg vilka som är bra och vilka som ger dig märkliga råd. Vill du känna dig nöjd bör du gå till något etablerat företag som tillhandahåller lektörer. Lättast är nog ändå att passa på att plocka ihop ett helt paket där lektörstjänsten är en del och du senare även får hjälp med korrekturläsning, sättning av inlagan, omslagsdesign, etc. (Förutsatt att du inte blir utgiven av ett förlag, vill säga.) Utnyttja lektörens hjälp till max Lektören ger dig en chans att verkligen vässa ditt manus ordentligt. Jag kan, efter drygt tio år som lektör, ganska snabbt avgöra vilka som kommer att sälja utanför författarens vänkrets – inte genom att läsa böckerna, utan på två andra saker. Om du gör som de författarna blir det lättare att få ut maximalt av lektörens insats. Det ena som jag ser hos de författare som säljer bra är att de är förberedda. De har en plan. Som lektör kan jag ibland få igång de tankarna. Jag brukar skriva till författaren och ställa några frågor: * Hur har du tänkt att göra med den här boken? Har du tänkt att gå vidare med den till något förlag? Eller är det för eget bruk, för att bli en bättre författare, eller liknande? * Hur länge har du skrivit på boken? Är det en förstaversion, en noga bearbetad berättelse eller något däremellan? Har du skrivit andra böcker? * Har du några egna funderingar, till exempel några ställen som du känner att du vill förbättra men inte vet vad du ska göra med? Ifall din lektör inte ställer några frågor, skicka gärna med ett kort brev och beskriv vad du skulle vilja ha. Det gör det inte bara lättare för lektören att ge råd som passar dig och din situation; det gör att du säljer bättre! Det andra tecknet på en författare som går långt är hur han eller hon tar emot kommentarerna. De författare som tar åt sig hårdast av kritiken oftast är de som går längst. De författare som skakar på axlarna tar i regel för lätt på kritiken – eller inte förstår vad problemet är. Det verkar krävas att författaren övervinner lite smärta för att nå framgång. Flera av de författare som jag varit lektör för och som blivit mest framgångsrika har skrivit att de var tvungna att fundera länge över kommentarerna och att det var jobbigt. En del av dem har svurit över mig. Sedan har deras egen drivkraft tagit över och de har gått igenom kommentarerna med överstrykningspenna och sorterat in dem i tre kategorier: sådana som de ska ändra, sådana som de inte ska ändra och sådana som de måste fundera mer på. Förklaringen till att de lyckas är att de verkligen är motiverade att göra boken riktigt bra, för kritiken gör att de tvingas fundera på varför de ger sig in i något som kan ge upphov till mothugg. Det gör dem förberedda på att motivera sin text för läsaren. Många av dem återkommer också till mig med sin nästa bok, eftersom de upptäckte hur nyttigt det var med någon som ser boken utifrån. Det skiljer sig en del mellan olika lektörer hur tillgängliga de är för följdfrågor, men ett par klargöranden bör lektören i alla fall ställa upp på om inget annat är avtalat. För att du ska få ut så mycket av det som möjligt, skriv ner dina frågor för dig själv först innan du skickar dem till lektören, så att du inte tar upp för mycket av lektörens tid. Den attackerade författaren Inget är så vanligt som författare som identifierar sig så starkt med sin text att all kritik blir en personlig förolämpning. Feedbacken betraktas inte som något som kan göra texten bättre, utan sårar bara. Det spelar ingen roll att den som kommer med feedbacken försäkrar att kommentarerna inte är personligt menade. Det är ytterst svårt att utvecklas som författare om man inte kan ta emot förslag på förbättringar. Förutom att de är jobbigt att känna sig attackerad, så presterar man inte lika bra när man försöker göra andra glada eller låtsas som om man är ofelbar. Faktum är att många författare som lider av svårigheter att ta emot kritik genomgår vad som liknar en sorgeprocess: * förnekelse * ilska * köpslående * depression * acceptans. Det betyder att man kan komma över det första stadiet och de nästkommande, men att det kan ta lite tid. Jag rekommenderar att man, om man vet med sig att man lätt känner sig kritiserad av feedback, försöker föra så noggranna anteckningar som det bara går, eftersom det är lätt att man låser fast sig vid vissa kommentarer. När man sedan kommit vidare och kan ta in kommentarerna har man glömt bort resten och då missar man många av de andra synpunkterna som hade hjälpt en att göra texten bättre. Faktagranskare Man missar lätt möjligheten att låta någon sakkunnig granska det man har skrivit. Det beror ibland på att man tänker att den research man gjort räcker. Det gör den sällan. Inte ens om man skriver om något man råkar vara expert på. Man kan inte förväntas kunna allting. När man skriver har man dessutom lite för många saker att tänka på för att kunna fokusera på allt samtidigt och då sipprar gärna faktafel in. Att göra texten helt felfri går inte (inte minst för att vetenskapen ständigt går framåt), men man bör göra sitt bästa att ta reda på fakta. Jag har läst så många böcker, både i jobbet och privat, där jag som läsare, utan expertkunskaper i ämnet, vet mer än författaren verkar göra. Det är bara slarvigt. Med tanke på hur enkelt det är att skaffa en faktagranskare är det också oförlåtligt. Med nio böcker bakom mig kan jag också intyga att det är enormt pinsamt när andra upptäcker ens egna faktafel. Vad de flesta inte vet är att många experter inom olika ämnesområden gärna hjälper till att dubbelkolla fakta eller att läsa texter så att det blir rätt. Om du inte jobbar med den typen av experter, kontakta närmaste universitet. Det kan finnas andra experter i närheten som du inte tänker på: gymnasielärare, sakkunniga på kommun, länsstyrelse, företag, sjukhus, journalister, kommunikatörer, etc.1 Glöm heller inte dina vänner och släktingar. Korrekturläsare När du har skrivit om texten flera gånger och den har genomgått lektörsgenomgångar och faktagranskning, är det dags för korrekturläsning. Det är en av de mest underskattade delarna när man ger ut texter. Bra författande märks, ett bra omslag märks, bra bilder märks, men bra korrekturläsning är diskret. Det är bara när korrekturläsningen misslyckas som den märks. Det kan räcka med två korrekturfel för att läsarna ska förlora förtroendet för texten. En missuppfattning som många har är att skickliga författare, smarta människor och noggrant folk inte behöver så mycket korrekturläsning. På sätt och vis är korrekturfel ganska demokratiska: de drabbar alla. Korrekturläsningen är en process i flera steg. Vana korrekturläsare brukar dela in sitt jobb i sex delar: * stavning * interpunktion * grammatik * semantik * uttryck * faktafel. Man lurar sig själv om man tror att man klarar det ensam och i en genomläsning. Självklart korrekturläser du hela texten själv, flera gånger (se förra kapitlet), men du bör sedan lämna över den till flera andra. Jag garanterar att ni tillsammans upptäcker mycket fler fel än du trodde var möjligt. Det behöver inte handla om att du stavar fel (”åtminstonde” istället för ”åtminstone”) eller bryter mot någon grammatisk regel (”hon såg de” istället för ”hon såg dem”), även om det också är vanligt. Du har säkert ändrat dig mitt i en mening vid ett par tillfällen, där du först skrev i aktiv form (”hon gav honom en bok”), men sedan tänkte att passiv form skulle bli bättre (”han fick en bok av henne”). Om du blev störd under tiden kanske du glömde att byta ut ”hon” mot ”han” eller att lägga till ordet ”av”. Risken finns också att du rentav glömmer vissa ord. Sånt är svårare att upptäcka. Ibland är stavningsprogrammen inte särskilt smarta och godkänner ord som din egen inre stavningskontroll skulle reagera på – så förlita dig inte på att de upptäcker allt. Framför allt förstår inte stavningskontrollen om du menar ”bild” när du skriver ”bil”. Spökförfattare Om du känner att du behöver mer hjälp med texten än enbart lektörskommentarer – du kanske inte har tid eller lust att skriva en hel bok på egen hand – då kan en spökförfattare vara den lösning du söker. Generellt sett finns det två sorters spökförfattare: den ena är ett partnerskap där bådas namn står på omslaget (Jag är Zlatan Ibrahimović, som är ”berättad för” David Lagercrantz, är kanske det mest kända exemplet), medan den andra sorten är ett anställningsförhållande, där enbart den ena partens namn står med på omslaget. Den andra sortens spökförfattare avkrävs nästan alltid någon slags tystnadslöfte. Jag får själv inte avslöja vilka böcker jag har spökskrivit eller ens vilka ämnen jag har skrivit om. Spökförfattare (eller spökskrivare) arbetar på lite olika sätt. I de flesta fall liknar det en journalists arbete, med antingen intervjuer eller ett digert material att bearbeta. Om du funderar på att anlita en spökförfattare är det bra om du har gjort en del förarbete, eftersom det då går snabbare och smidigare, vilket gör att det blir billigare. Kostnaden varierar från person till person, men eftersom arbetet ofta tar många månader, eller ibland upp till ett halvår, är det bra att ta reda på vad det vanligtvis kostar att anställa någon på heltid innan du ger dig in på ett sånt projekt. Å andra sidan erbjuder spökförfattaren något rätt unikt: en bok där du inte behöver göra det tyngsta jobbet, och som ändå känns som ”din” bok. Texten har din stil, innehåller dina tankar och känslor, och är ändå något mer än vad du själv skulle ha åstadkommit. Formgivare Det blir allt viktigare att göra sina böcker snygga. Läsarna vill ha en text som är bekväm att läsa. Snygga texter ger ett förtroende för författaren, även om det sällan är författaren som står bakom utseendet (den här boken exempelvis är formgiven av Tomas Arfert). Inom det här området finns det många traditioner och man ska inte underskatta vilket underläge man hamnar i genom att bryta mot de traditionerna. Bokköparna kanske inte kan förklara varför de väljer bort din bok, men de gör det likafullt om omslaget består av en amatörmässig bild på dig eller en teckning av ett barn, eller om boken är tryckt i ett konstigt typsnitt. Det är precis som skillnaden mellan att lyssna på en proffsmusiker och en amatörmusiker. Amatörmusikern kanske inte sjunger falskt, men man njuter ändå inte lika mycket. Många tror att det räcker med en vanlig ordbehandlare för att göra en bok, men ska man tävla med andra böcker så gör man bäst att använda samma verktyg. Proffs och förlag använder program såsom InDesign, Quark Express eller Scribus eftersom de bland annat kernar bokstäverna bättre (om du inte vet vad ”kerna” betyder kan det vara en bra idé att anlita en formgivare) och hanterar bilder så att de går att trycka utan att de blir suddiga. Att lära sig programmen tar lite tid, men det är överkomligt. Formgivarna har dock en fingertoppskänsla som de flesta av oss andra bara kan drömma om. För att göra det enklare för dig själv och andra inblandade, arbeta i två steg: skriv först och formge sedan. Det finns framför allt två skäl till det. För det första tar det en massa tid att experimentera med typsnitt och rubrikstorlekar. För det andra avgör det färdiga innehållet så mycket av hur boken bör se ut. En kåserisamling ska inte se likadan ut som en fackbok om kvinnliga krigare. Eftersom de flesta formgivare också har många uppdrag på kö, får man som regel inte ändra sig för många gånger. Det betyder att man bör ge sådana önskemål att det blir lätt för formgivaren att göra jobbet rätt redan från början. Man kan då gå två vägar: 1) man kan ge formgivaren fria händer, till exempel genom vaga beskrivningar och genom att inte ha så tuffa krav, eller 2) man kan ge så precisa beskrivningar att det inte finns utrymme för feltolkningar. De flesta formgivare har arbetat med båda sorternas jobb och föredrar en av metoderna, men man kan aldrig gå fel om man har en önskan och sedan är beredd att lyssna på råd och kommentarer. Om du har tänkt att göra inlaga eller omslag själv finns det ett par saker du bör göra: * Skaffa något av de program som nämndes ovan. * Lär dig om typografi via någon bok (exempelvis Typografisk handbok av Christer Hellmark) eller via nätet (det finns kurser på YouTube och forum där du kan få svar på dina frågor). Respektera de traditioner som finns och den kunskap som formgivare har. Experimentera inte för mycket; syftet är att vara tydlig, inte häftig. * Härma existerande böcker när det gäller titelsida, kolofon, etc. * Försök inte att tränga in för mycket på varje sida, utan skär i texten istället. * Skaffa högupplösta bilder, såväl när det gäller fotografier som kartor och tabeller. * Undvik att korrekturläsa texten själv om du också sätter den, eftersom du annars riskerar att missa formgivningsfelen. Arbetet med att formge en inlaga görs i flera omgångar: du skickar hela texten i ett dokument. Bilderna skickas separat med noteringar om var de ska föras in. Formgivaren gör först ett par testsidor som du får yttra dig om och därefter resten. När du får tillbaka inlagan har du chans att korrekturläsa igen (eftersom överföringen av texten kan leda till konstigheter), men med allt mindre möjligheter att ändra i mer än enstaka ord. Ta chansen att korrekturläsa ordentligt! Omslag bygger på att man hittar en bra balans mellan bild, text och tomrum (de kallas ibland ”vita ytor” oavsett vilken färg de har). Processen att skapa ett omslag startar med att man spånar idéer, gärna tillsammans och med andra böcker framför sig. Det här arbetet brukar utföras ungefär samtidigt som man gör de sista korrekturläsningarna, med tanke på att ryggens bredd beror på antalet sidor och papperskvaliteten och måste anpassas på en tiondels millimeter när. En viktig poäng är dock att se till att titeln, författarnamnet och någonting som ger läsaren en chans att gissa vad det är för sorts bok alltid ska vara så tydlig att man kan avgöra det på håll. Det finns trender i omslag, men försök att inte härma den trend som pågår just nu, utan gör något som håller under lite längre tid, eftersom det kan dröja innan din bok finns tryckt och utgiven.

Ta hjälp

Ta hjälp! (Skriv som ett proffs 4/5)