Den som skriver på ett längre manus kommer oundvikligen att bli blind för sin egen text efter ett tag, och kommer att behöva en utomståendes synpunkter för att upptäcka felaktigheter och föreslå förbättringar. Dessa synpunkter från en utomstående, vare sig det är från en vän eller en lektör, kan ibland vara svåra att ta till sig. Man kanske till en början inte håller med, tycker att man själv är bäst lämpad för att bestämma över sin egen text, och så vidare.

Men ett första ”färdigt” manus behöver alltid skrivas om, och nästan alla första ”färdiga” manus innehåller samma slags felaktigheter och behov av förbättringar. Nedan följer en uppräkning av sådan feedback som brukar vara återkommande. Det är viktigt att ha koll på denna uppräkning då man får svar från en vän eller får tillbaka ett lektörsutlåtande, om detta kommenteras på borde man vara särskilt noga med att ta till sig av feedbacken.

UPPREPNINGAR

I ett första manus brukar det finnas många upprepningar av olika slag, ofta för att författaren är så mån om att budskapet ska gå fram till läsaren att texten återkommer till samma sak om och om igen. Det kan vara särskilda ord som upprepas genomgående i texten. Det kan också röra sig om en upprepande beskrivning av en karaktärs sinnestillstånd eller känslor, eller också kan det vara så att själva textens tema eller motiv skildras på samma sätt genom hela texten.

ÖVERTYDLIGHETER

Detta hör samman med ”upprepningar”. En regel inom litteraturen är att det som inte skrivs är lika viktigt som det som faktiskt skrivs. Läsarens fantasi och intelligens är en förutsättning för att en god bok ska kunna uppskattas, men för den som skriver på ett manus kan det vara svårt att acceptera detta, och ”släppa taget” om handlingen eller budskapet. Så om en utomstående tycker att boken upprepar sig och ”skriver sin läsare på näsan” – så gör den med allra största sannolikhet det.

FÖR MYCKET AV ALLT

Om man skriver på ett skönlitterärt verk i synnerhet, men också inom andra genrer, så kan författaren i syfte att skriva ett väldigt ”rikt” verk bara ösa på med allt, med karaktärer, med tema, med snabba händelser som följer på varandra, och sist med inte minst, med beskrivningar av omgivning och natur. Läsaren är förmodligen inte lika intresserad av allt överflöd som författaren är, istället vill läsaren läsa en bra berättelse, eller läsa en inspirerande bok som ger dem något. Det är ju lätt för den som har funderat ut allt att hålla koll, och därför är det extra viktigt att lyssna på den utomstående om denna person påstår att: ”nu blev det för rörigt”.

DET HÄNDER INGENTING

I ett skönlitterärt verk är själva den narrativa grundstrukturen, alltså med början, problematik, exposition etc, av största vikt för att läsaren ska känna sig manad att läsa vidare. Om handlingen istället planar ut och passager förlorar sin relevans och inte riktigt passar in… Då är det dags att återgå till grundstrukturen och, med ett slitet uttryck, ”den röda tråden”. Som författare kanske man tycker att allt är väldig självklart och att det kommer ju bli spännande senare i berättelsen. Men det vet ju inte läsaren.

Låt dock inte denna uppräkning fungera som någon form av substitut för en väns åsikt eller ett lektörsutlåtande; man blir alltid blind för den egna texten, även om man rent teoretiskt tror sig veta vad som är fel.