Biografier

Författaren Anna Ivarsson satt som förlamad framför tv:n, hennes ögon tårades. Krig? I Ukraina? Så fruktansvärt. Vad behöver alla dessa stackars flyktingar utstå? Plötsligt kändes det som att år 2015 var igår.

I En stund i Sverige får vi följa en rad händelser på ett transitboende. Allt från vardagliga dilemman, språkförbistringar till vilsenhet hos de människor som har flytt. Vi får följa med i arbetet på ett av de boenden som startades 2015, och lära känna de nyanlända. Huvudpersonen Ali är en av alla dem som sökte skydd. Hur hamnade Ali i Sverige och varför? Kommer han att få stanna? Boken skildrar hur människor från olika kulturer möts och livslånga band skapas.

Detta är Anna Ivarssons debutbiografi. I boken tar hon sig an en helt unik uppgift och hon tvingas gång på gång att ompröva gamla sanningar.
Hon vill att vi ska ha ett öppet sinne – döm inte på förhand, utan bedöm enskilda individer. Boken vänder sig därför både till de som har fördomar och ibland

dömer på förhand och de som vill lyssna till en verklighetsförankrad
berättelse.

En självbiografisk bok där läsaren följer ett maskrosbarns berättelse från de första minnena i livet till att allt förhoppningsvis vänder....

Från ett grått, doftande hem i kaos och lycka i Glasgow hamnar en flicka i Göteborg. Ensam och oförstående samtidigt som hon häpnar över den nya stadens tystnad och renhet där människorna sveper förbi henne: strålande, blonda, vackra och tysta.

Dimitrie Gramas Ilidia är korta berättelser om efterkrigstidens Rumänien. De utspelar sig i sydvästra Transylvanien där författaren tillbringade sina sommarlov som barn och beskriver livet ur ett barns perspektiv, samt övergången från ett fritt land till en kommunistisk diktatur.

Varför flög ost, smörgåsar och gröt från frukosten runt i matsalen en morgon?
Hur kom det sig att man kunde höra högljudda samtal i korridoren nästan varje morgon?
Och varför kände jag mig skamsen efteråt, när undersköterskan drog i väg med mig i rullstolen ner till sjön?
Stroke drabbar ungefär 30 000 individer varje år i Sverige, enligt statistik, en person var 17:e minut!

Min Stroke är en stark berättelse om den långa resan tillbaka till sig själv efter en stroke. Eller kanske till en ny version av sig själv? En plötslig smäll i huvudet, minnesluckor, korta ofta sammanhängande minnesbilder och sedan hur det sakta går upp för en att ingenting är som förut. De mest vardagliga situationer kräver enorm ansträngning och att vara beroende av andras hjälp.

Det här är berättelsen om de första fyra månaderna efter en Stroke. Min Stroke börjar med den ”smäll” i huvudet jag fick en morgon. Akut ambulansfärd till Karolinska Sjukhuset. Sedan enligt det underliga jag minns, en mardrömslik vecka (utan verkliga minnen). Därefter ambulansfärd igen till Södersjukhuset, för att kontrollera epileptiska anfall. Återigen en lite konstig vecka med en mycket rörig hjärna. Den tredje veckan innebar förflyttning igen. Denna gång till Danderyds sjukhus. Det skulle bli mitt temporära ”hem” under nästan fyra månader.

Den 7 april 1892 utexamineras Clara Smitt som fältskär. Fem år senare går hon som föreståndarinna för Saltsjöbadens sanatorium i giftastankar. Då bryter kriget ut mellan Grekland och Turkiet och Clara bestämmer sig för att resa till fronten och hjälpa till. Blivande maken Erland får ta hand om sanatoriet medan hon är borta.

När jag var liten var jag rädd för min morfar. Han var högljudd, hårdhänt och skrämmande.

Nu är morfar över 90 år och jag tänker på fragment jag har hört om hans barndom, att han blev utauktionerad på bygden. Men uppgifterna går isär. Vad var det som hände honom egentligen? Själv har han inte berättat någonting under alla år. Till slut samlar jag mod och ringer honom. Han skrämmer mig fortfarande. Kan jag få intervjua honom om hans uppväxt, stammar jag fram.

Över hans köksbord möter jag min morfar på nytt. Han tar mig med i sin berättelse, till kolmilorna och skogarna i Hälsingland på 1920-talet. Han berättar om en annan värld; en barndom fylld av arbete och svält. Morfars hårda fasad krackelerar och hans berättelse ger mig en glimt av pojken där innanför.

Trots de hårda villkoren vittnar han om familjens omtanke och barnets nyfikenhet på livet. Men när hans berättelse leder fram till mörkare händelser tar det stopp. ”Det är inte så lätt att minnas när man har ägnat hela livet åt att glömma.”

Kan det verkligen vara så att händelser som ligger så långt tillbaka i tiden formar honom än idag? Hur ska jag få honom att våga minnas och är det för sent att förändras när man är 90 år?

Carina Cortés (f. 1975 i Stockholm) är jurist inom familjerätt med egen verksamhet i Sundbyberg. På fritiden är hon helst ute i naturen och vandrar eller bergsklättrar. Hennes intresse för släktforskning fick henne att vilja teckna ner sin morfars barndomsberättelse, vilken skildras i boken ”Vägen till morfar”; en biografisk roman om 1920-talets Hälsingland."

En självbiografi om stress, utmattning och vägen tillbaka till meningsfullhet och liv.