Författarintervju med Peter Jacobson om Avdagataga

 

Avdagataga av Peter Jacobson

 

Berätta om din bok!

Avdagataga är den direkta fortsättningen på min debutroman Dubbla ansikten. I Dubbla ansikten får vi lära känna flera poliser vid Uppsalapolisen som på olika sätt blir inblandade i utredningen av ett par brutala mord. En rättsläkare och den unga Maria Andersson har också betydande roller i det spel som leder läsaren närmare och närmare gåtans lösning.

Jag visste redan när jag började skriva på Dubbla ansikten att jag hade en berättelse som skulle sträcka sig över tre böcker. Jag har i stort sett från första bokens första kapitel vetat hur ”finalen” (slutet i den tredje boken) ska se ut.

Hur kom boken till?

Dubbla ansikten började jag skriva på när jag hade opererat mig för en korsbandsskada under slutet av nittiotalet. Från att ha levt ett mycket aktivt liv som polis i yttre tjänst och tränat kampsport med mera en eller flera gånger per dag blev jag sittande i soffan med benet i högläge. Då kom jag på att jag kunde ta till vara på situationen och ägna mig åt en dröm jag burit på en längre tid; att skriva en bok. På den tiden var jag fascinerad av författaren Bret Easton Ellis och hans American Psycho. Jag kunde inte begripa hur någon kunde skriva en sådan bok. Hur var han funtad som kunde skriva så detaljerat våldsamt? Var han normal? Jag vet fortfarande inte svaren på de frågorna men fascinationen fick mig att börja skriva väldigt utförligt kring våld.

Just när det gäller mitt uttömmande beskrivande av våld var jag med om något överraskande på en bokcirkel som jag var inbjuden till. En man i närmare femtioårsåldern gav boken ett lågt omdöme främst med hänvisning till beskrivningen av våldet som han tyckte var mycket obehagligt medan hans mor som också var med förklarade att det var sådana saker hon älskade att läsa och att det var sådan typ av engelsk litteratur som hon absolut föredrog. Det mötet fick mig att fullständigt ge upp mina försök att identifiera vilken målgrupp jag egentligen försöker nå.

Något jag råkade ut för var att min fru, när hon läste igenom manuset till Dubbla ansikten, höjde blicken från datorskärmen och frågade mig:

”Vågar jag gå till sängs med dig ikväll?”

Jag skrattade bara och svarade:

”Lugn nu. Det där är ju bara fantasier. Jag är ingen psykopat.”

”Nej, kanske inte, men ingen vanlig människa har sådana fantasier.”

I såväl Dubbla ansikten som Avdagataga har jag blandat ren fiktion med verkliga händelser som jag själv eller kollegor/vänner till mig upplevt. Många är de frågor jag fått om vad som verkligen har hänt och vad som är påhittat. Jag brukar då bara le och inte ge några klara svar. Jag gillar att ovissheten finns.

Vad får dig att vilja skriva? Vad inspirerar dig?

Jag älskar att skriva! Jag tycker det är fantastiskt kul att hela tiden i bakhuvudet bära på en berättelse och sedan plötsligt – i precis vilket sammanhang som helst – dyker en idé upp om hur jag kan ta berättelsen vidare. Från att jag då bara har ett fragment till ett stycke eller ett kapitel börjar det hända en hel del när jag väl sätter mig framför skärmen och börjar knappa ner det. Det är på ren svenska en skithäftig känsla.

Något annat som inspirerar mig är att veta att läsare vill läsa fortsättningen på min berättelse. När jag gav ut Dubbla ansikten sa jag till mig själv att har jag tio läsare som vill läsa fortsättningen kommer jag skriva den. Och det visade sig att jag hade det. Detsamma gäller Avdagataga. Har jag fortfarande tio läsare med mig efter den kommer jag skriva klart även den sista delen.

Hur reagerade din omgivning på ditt författarskap?

Med total förvåning då jag hållit mitt skrivande hemligt tills Dubbla ansikten gavs ut. Alla har varit mycket positiva till mitt författarskap och ingen som har läst boken har lämnats oberörd.

Skriver du på något nytt nu?

Den tredje och sista delen i berättelsen. Sedan har jag faktiskt skrivit ganska många sidor i en barnbok riktad till mellanstadieelever. Till min numera tonåriga och äldsta dotters stora förtret har den dock legat i träda i flera år. Utöver det har jag börjat stolpa upp lite anteckningar till mitt nästa stora projekt som kommer bli något helt annat än en spänningsroman.

Har du tips eller råd till andra som vill skriva en bok?

Om du känner att du bär på en berättelse, sätt dig ner och börja skriv. Ta det därifrån.

Varför ska man läsa din bok?

Det är en spännande historia med en hel del tvister och annat som förhoppningsvis skapar känslan för läsaren att man hela tiden vill läsa nästa sida för att se vad som händer. Utöver det är den ett intressant polisiärt tidsdokument som skildrar en speciell kontext.

Vad gör du när du inte skriver?

Efter nästan 25 år som polis jobbar jag sedan ett par år tillbaka på Migrationsverket. Jag är gift och har tre barn i åldrarna 2, 3 och 15 så dagarna är ganska fulla. Utöver det prioriterar både jag och min fru träning i olika former vilket brukar göra att vi snittar i alla fall fyra pass var i veckan. Att finna tid till att skriva är alltså inte helt lätt. Det är sömnen som får stå tillbaka periodvis.

Vilka vill du helst ska läsa dina böcker?

Den som är intresserad av brott, våld som sker, kriminella gäng och polisarbete beskrivet på ett sätt från insidan som kanske inte är helt vanligt i mer mainstream skönlitteratur.