Gymnasielärarens uppdrag som mentor

Avhandlingen handlar om fyra gymnasielärares mentorskap (klassföreståndarskap) i gymnasieskolan och syftar till är att skapa kunskap om innehåll och funktion i lärarens uppdrag som mentor. Ett särskilt intresse riktas mot mentorernas handlingar kring elever som riskerar att hamna i eller befinner sig i problematiska lärandesituationer. I studien har fyra mentorer, deras klasser samt nio fallelever följts. Avhandlingsarbetet har bedrivits utifrån det kommunikativa relationsinriktade perspektivet, som är influerat av det sociokulturella perspektivet. Studien visar att i de fall då mentorskapet fungerar väl tycks mentorn få en unik position för överblick av sina ansvarselevers skolsituation. När mentorn samtalar med sina ansvarselever skapas ett dialogiskt läranderum, som ger mentorn en helhetsbild av elevens skolsituation. Överblicken ger därmed mentorn möjligheter att bygga upp ett kunskapssystem kring den enskilde ansvarseleven. Studien synliggör hur mentorn använder kunskapssystemet för att skapa strukturer och strategier kring elevernas lärandesituationer. Elevens utrymme för lärande och delaktighet ökar därmed. Samtidigt avtäcks inom studien flera kritiska aspekter för mentorns genomförande av sitt uppdrag. Mentorernas samarbete med övriga lärare och arbetslag kring elever i behov av särskilt stöd är inte utvecklat på skolnivå. Läraren styr själv utformningen av sitt uppdrag. Det råder brist på tid för uppdragets genomförande samt läraren har ingen utbildning för uppdraget. De kritiska aspekterna riskerar därför att på skolnivå medföra en brist på likvärdigt bemötande av alla elever.Avhandlingen ingår som en del i forskningsprojektet ”Villkor och förutsättningar för delaktighet, kommunikation och lärande i gymnasieskolan”, vid Göteborgs universitet.