I huvudet på en 40-talist

”Så kör jag vidare. Ser huset som min farfar och farmor byggde. Därmin pappa och mina fastrar och farbröder växte upp. Där jag själv bodde ett tag som liten och där Inez och Einar fanns. I dag är de alla döda. Det känns sorgligt. Ingen av oss barn kunde överta huset. Tiden har sprungit ifrån oss.Min blick vandrar upp mot den lilla parken där gungorna fanns och Konsumbutiken – som nu när detta skrivs – är i Jehovas vittnens ägo. Där, på andra sidan vägen stod kiosken, där den snälla tanten Elsa Nygren fanns. Hon, som gav mig en stor chokladbit en gång och vannmitt lilla barnahjärta för evigt. ”Kiosk Astrid” i Örtas syster, var hon. Jag vänder bilen och kör än en gång förbi det ”gröna huset på höjden”. ”Vårt hus”, som inte längre är vårt, men som rymmer många minnen inom sina väggar. På både gott och ont. Jag vill önska det lycka till i framtiden. En bit av mitt hjärta kommer alltid att finnas kvar där.”Detta är berättelsen om en svunnen tid, inte alltför långt borta. Om den tid då mammor och pappor kunde vara hemma med sina barn. Berättelsen handlar också om en släkt – vallonerna Gaude – som hamnade i Sandviken och är kvar där än idag. Här finns även ett stycke tidsdokument över vanliga människor i Brf Stensötan...människor som aldrig skulle ha gått till historien om inte just de hade hamnat i en bok som denna. Genom alla bokstäver har de blivit odödliga...för evigt...