Leo Blue av Lars Kromsten

Framför huset gick grusvägen som knastrade vidare till en mörk punkt långt borta vid horisonten där den övergick i asfaltens korsande tvärrand och förenade byar med samhällen och motorväg. Här utgjordes gränsen mellan hus och land av den inbäddade nästan osynliga ån tillsammans med den gamla föreningsbyggnaden vid vägkorsningen.

Framför dem skymtade åkrar och ladugårdar där det våta gruset lyste rostbrunt efter augustivärmens molnskugga. Sand och stenar smälte in i den varma jordfärgen som små gråkalla händer.
Fälten kom närmare.

I hans blickfält möttes sensommarskogens regndoftande välkomsthälsningar och rönnens avvärjande handskakningar Grönskande träd sträckte sig vid sidan av vägen och han tyckte sig se grenarnas snyftande ursäkter och granens liknöjda nickande mötas för ett ögonblick. Framför björkens vajande slöjor hade grönskan dragit en grön ridå och bakom den skymtade det vajande vetet längs telefonstolparnas golgatastråk.