Leve puritanismen

Att jag bestämde mig, beror på samtalet jag hörde idag.Det var på bussen hem från skolan. Jag satt framför två flickor i 15-årsåldern. Först lyssnade jag inte, hörde bara förstrött att de talade om fester och killar. Men så sänkte den ena flickan rösten och sa:– Fast jag har ingen lust att ha sex med honom. Han vill göra såna äckliga saker.– Men säg att du har mens då, viskade kamraten.– Det vet han att jag inte har, suckade flickan.– Jaså, kom det beklagande från kamraten. Sedan satt de tysta.Jag höll på att få hjärnblödning.Förr var flickor rädda för att säga ja. Nu kan och törs de inte säga nej!Jag vände mig om och spände ögonen i flickan och väste:– Vill du inte, ska du säga nej. Han har väl ingen rätt att bestämma över dig! Sparka ut kräket bara!Flickorna stirrade på mig. Hållplatsen efter gick de av, men jag hoppas att de fick något att tänka på.Så inleder Paula Berg sin dagboksberättelse Leve puritanismen!. Bokens huvudperson – 18-åriga Anna – retar sig på nutidens brist på normer och för att få kontakt med likasinnade skriver hon en kontaktannons.