Också ett jävla sätt att dö på av Carl Fridh

Hur känns det när man förstår att man ska dö? När livet tar slut? Vilka känslor föds? Skräck? Saknad? Tillförsikt? Uppgivenhet? Döden kan oinbjuden komma på bussen till jobbet, i väntrummet på en akutmottagning, på en bänk i Katrineholm, i trappan på tunnelbanan, under fi sketuren, i bastun, på julafton och på närmaste övergångställe. Döden har till skillnad från livet inte något slut. Ingen vet därför vad som sker. I min diktsamling Skuggor och längtan lät jag kampen att leva stå i centrum. Här har döden huvudrollen. Jag förstår idag inte döden bättre. Men jag förstår bättre värdet av livet.