Självangivelser

Det ligger över ett halvsekel mellan de bilder Batte Sahlin, vid det senaste sekelskiftet, gör fritt efter C F Hills tecknade självporträtt och den bild han gjorde av sig själv med blicken fäst i spegeln år 1946 då han är sjutton år gammal. Bilderna förenas av det forskande allvar som ansiktena utstrålar. Att konstnärer söker upp valfränder är ett välkänt fenomen. Inför en ofta oförstående omvärld kan det vara en tillgång att veta och känna att det funnits andra som ställt sig i en situation som liknar den man själv befinner sig i. Detta är knappast någon tillfällighet. De senaste decennierna har den handmålade konstbilden gång på gång ifrågasatts både som hantverk och som kunskapsförmedlare.I den situationen kan Carl Fredrik Hill komma till undsättning. Lika förödande som envigen mellan tvivel och övermod var för honom själv, lika mycket tröst har han kunnat ge dem som efteråt sökt hans sällskap i ateljén. Frågan om bildens relation till något som finns utanför den inställer sig förr eller senare. Att ordna färger och former på en plan yta räcker inte, vad var det som skulle beskrivas och berättas? Fanns där någon gnutta sanning om något som skedde någon annanstans än i bilden? Batte Sahlin ställde den frågan på ett tidigt stadium av sitt liv som målare och han gjorde det på ett elementärt, man skulle till och med kunna säga naivt, sätt.