Skenvilla

SKENVILLA är en historia om vänskap, mänsklig svekfullhet och dolska hemligheter. Handlingen utspelas i samhället Villinge, någonstans i Skåne. För sitt skvaller, sina fördomar och sitt hyckleri gisslas byborna vars vardagsbekymmer ger stoff till en fängslande berättelse.Med satirisk humor skildras det faktum att människor, likt isberg, döljer merparten av sin personlighet under ytan. Skenvilla kan sägas handla om det som inte får synas men som styr de flestas liv med oemotståndlig kraft, sexualitet och äregirighet, det som måste förtigas och döljas bakom det sken som väljs att ges. Ingen, säger ingen, har helt rent mjöl i påsen. Det handlar också om tyst längtan till det som saknas för att kunna leva livet så som man önskar. Blandningen av humor och allvar, spänning och fridfullhet, vänskap och konflikter speglar livet sådant det ofta gestaltar sig.Smakprov: Kommunalrådet Carl Vilja sträckte på halsen framför spegeln, knäppte översta knappen och fällde upp kragen på den välstrukna, vita Etonskjortan som Rosa lagt fram. Koncentrerad knöt han en välformad slipsknut och vek ner kragen igen, varpå han repeterade några fraser ur sitt förestående vårtal. Med emfas försökte han övertyga spegelbilden om riktigheten i sitt budskap. Rosa log lyckligt åt sin stilige make under det att hon höll fram västen, måttsydd i samma tyg som kostymen. Sedan maken trätt i armarna försökte hon hjälpa till att knäppa västknapparna. Det överdrivna stassandet gjorde honom irriterad och han föste undan frun, som istället hämtade kavajen. När hon hjälpt honom på med den tog hon tag i kavajslagen.- Nu blir du den allra tjusigaste karln på balen, sa hon och skulle ge honom en blöt kyss på munnen. Han ryggade dock så den hamnade på kinden.- Så, så, så! fräste han och torkade kinden med handryggen.Även detta lilla utbrott irriterade honom, för att han inte lyckades bibehålla sin tillkämpade, vänliga värdighet. Rosa utgjorde, mer och mer, ett störande inslag för hans perfektionistiska självkänsla och gjorde det alltmer ansträngande att utåt hålla skenet av det lyckliga äktenskapet uppe. Carl återgick till spegelbilden och visst hade Rosa rätt. Det var en imposant karlakarl han såg och han ångrade delvis att han så kategoriskt framhärdat om betydelsen av moral och hederlighet. Men det hade burit honom ända hit och han hade funnit en liten bakdörr från hörnet han målat in sig i. Självbelåtet lutade han sig närmare spegeln och såg det tunna, blå ådernät i ansiktet som han tyckte gav ett intryck av förfining. Han kände hur hans befordran gradvis utestängt honom från den vanliga, folkliga vänskapen men det nya självförtroendet trumfade över ensamhetskänslan och nog måste han väl få njuta av den tillfredsställelsen utan självförebråelse.Liksom i sina tidigare böcker Strömmar och Mänskomöte utvecklar Lars-Gunnar Andersson sitt gemytliga sätt att skildra vardagsdramatik och teckna levande miljöskildringar. Scener, ofta fyllda av jovialisk humor, beskriver ändå företeelser och händelser som gör berättelserna spännande. Nyfikenheten driver hela tiden läsaren att fortsätta.