Svarta änkan

“Nej ... snälla du, sluta med det här ... jag ber dig.”Hans ögon började bli fuktiga och synen grumlades.”Du måste kunna säga vem jag är”, fräste hon.”Snälla du ... jag vet inte vem du är.””Tänk! Finns det så många som skulle ge dig en sån här behandling, kanske? Tänk till för helvete!” ”Jag lovar... jag har aldrig träffat dig tidigare ... du måste förväxla mig med någon annan ... snälla ... tro mig.” ”Ni karlar, ni har förbanne mig inte längre minne än vad picken eran räcker”, sa hon och bet ihop käkarna i krampaktig ilska och fortsatte att stötvis pressa ut orden mellan tänderna. ”Tänk ... längre ... bak ... i ... tiden ... mycket längre!” När han någonstans långt ner i djupet av medvetandets kammare lagt samman ett och ett kom det farandes till honom: de hatiska ögonen, de höga kindknotorna, rösten, åldern på kvinnan.Han hade för länge sedan klivit upp ur mardrömmen, trodde den var över. Trodde den var begraven.Fel. Den var tillbaka. Högst påtaglig.Nu klev han ned i den igen.Och den här gången var det inte han som var monstret ...En kvinnlig seriemördare härjar i staden. Bestialiska mord på medelålders män. När en handlingsförlamad poliskår inte förmår agera, ställer en förtvivlad kvinna sitt sista hopp till Peter Sand. Motvilligt accepterar Peter uppdraget – och med facit i hand: vem skulle kunna klandra hans tvekan över att behöva följa i det blodiga kölvattnet efter Svarta änkan?