Svensk mångfaldspolitik: en kritik från vänster

Multikulturalism och mångfald, har vi lärt oss, progressiva idéer från vänster. Kritiken betraktas därför som rasistisk och reaktionär. Är det här sant? För att ta reda på det studerades hur mångfalden har påverkat det svenska universitetet; dels i Mångfald i Högskolan, socialdemokratins 260-sidiga rapport från år 2000 som drev uppfattningen att våra lärosäten skall baseras på multikulturalism, dels i de "mångfaldsplaner" som samtliga svenska lärosäten strax därefter presenterade.

Anti-rasismen är mångfaldens paradnummer. Ryktet är oförtjänt. I själva verket bygger multikulturalismen på en rad egenskaper som samtliga vetter mot rasism, som t.ex. etnisk självbelåtenhet och den tunna hinnan mellan etnicitet och nationalism.

Extremhögern har en rasistisk inställning till andra kulturer. Multikulturalister ersätter rasism med nyfikenhet och fascination. I båda fallen sätter man minoritetsgruppen på piedestal för avsky eller idealisering och utestänger den från normalt mänskligt liv.

Men boken vill inte bara beskriva vad som händer inom universitetet, utan även vad som händer i samhället. Multikulturalism och mångfald utöver idag ett inflytande i det svenska samhället som överträffar marxismens på tidigt 1970-tal. Än allvarliga är det faktum att mångfaldens progressiva förespråkare inte förstår att de idéer de slåss för är reaktionära.

Göran Adamson är docent i sociologi. Hans avhandling vid London School of Economics (LSE) handlar om europeisk högerpopulism. Han ställde frågan: Varför röstar människor på dessa partier? Göran Adamson kom till slutsatsen att det mindre berodde på rasism än på populism - alltså på en kritik av den politiska eliten. Väljarna kände inte sig som insiders utan som outsiders. Hans forskningsintresse är numera ett angränsande område - multikulturalism, mångfald, och spänningsfältet mellan elit och folk.

Göran Adamson har varit bosatt i Indonesien, Etiopien, Vietnam och Thailand. Han bor tidvis i Amman, Jordanien.