Avstavningar är ett ofta diskuterat ämne i egenutgivarkretsar - hur ska man egentligen få ordning på sitt manus så avstavningarna blir bra? Det finns många olika åsikter om detta men faktiskt få tvingande regler kring just avstavningar.

Vissa ord är olämpliga att avstava, till exempel förkortningar såsom i ordet USA. Om man kan skapa en avstavning mellan orden i ett sammansatt ord genom att endast ändra en bokstav bör man göra det. Några exempel på detta följer:

stors-pela till stor-spela
unde-rordna till under-ordna (men underord-na bör alltså INTE justeras)
fred-sinvit till freds-invit (men fredsin-vit bör alltså INTE justeras)

Många tror att man alltid bör avstava sammansatta ord och föra över flera bokstäver till en annan rad. Detta riskerar dock att leda till att vissa rader blir g l e s a och andra rader väldigt täta - man bör istället se till helheten, att layouten ser bra ut bör prioriteras.

Vid omfattande justeringar av avstavningar förekommer också en viss risk för förskjutningar i texten som skapar andra - nya - avstavningar, vilket leder till en sorts avstavningsjakt in absurdum. Det rekommenderar vi inte och risken är att avstavningar då inte blir konsekvent hanterade, vilket är långt viktigare.

Enkonsonantsprincipen:
Vi nyttjar den så kallade enkonsonantsprincipen som säger att man för över en konsonant till den senaste stavelse. Några exempel på avstavning enligt denna princip:

tra-sig, spju-ver, tim-mer, rul-la, snubb-la, mönst-ret

En vanlig missuppfattning är att man ska avstava enligt hur ordet uttalas. Det stämmer inte och risken för ett inkonsekvent hanterande ökar, vilket kan ge ett amatörmässigt intryck. Rekommendationen är att hålla sig till så kallad avstavningsprincip, nämligen enkonsonantsprincipen.