Författarintervju Jävla kärring av Marianne Ramm.

Berätta om din bok!

På baksidan står det: Vad har Frida med sin överklassbakgrund gemensamt med Carmen som är en mer än lovligt galen romsk tjej?

Eller vad har Janis, som kallar sig Janne och vars mamma missbrukar alkohol, gemensamt med Sarah som har flytt från Somalia?

Jo, de har alla blivit utsatta och är trots sin helt olika bakgrund så lika i sin trasighet. De bor på en institution för flickor. De och många fler får vi följa i boken. Vi får läsa om deras svåra inre resor: ”Går det att lita på någon när man alltid blivit sviken?”

Trots missbruk, övergrepp och annat svårt möter vi värme, kärlek, hopp och humor i deras vardag. Och som sagt, den mer än lovligt galna Carmen, som alla bara älskar!

Bokens huvudperson är döpt till Janis efter Janis Joplin. Men när hon förstod att hon var döpt efter en tjej som dog av en överdos knark började hon kalla sig Janne. Hennes mamma hade svåra missbruksproblem och Janne älskade sin mormor.

Vi får följa de här töserna i deras kamp för att få ett värdigt liv. Boken berör svåra saker men den, som jag sa förut, inger också hopp om försoning.

Jag är socialpedagog och psykoterapeut och har arbetat med många olika grupper i samhället. Utsatta grupper t. ex. psykiskt sjuka människor, funktionsvarierade, flyktingar, ensamkommande barn, hemlösa, personer med missbruksproblematik, med kriminella och som familjehem. De här människorna har gett mig mer än vad jag gett dem och jag ville så gärna ge dem en röst. De som inte riktigt har det så självklart som vi andra.

Hur kom boken till?

För ungefär tio år sedan började jag skriva på den här boken. Jag har alltid trott att jag skulle skriva en bok och tänkte; eftersom Moa Martinsson som min tös är döpt efter gav ut sin första bok när hon var 43 år, har jag många år på mig. Så passerade jag 43, men då läste jag om någon som gett ut en bok vid 99 års ålder och då tänkte jag att jag har tid på mig.

Jag började skriva små, korta, typ dagboksanteckningar. Boken ser olika ut från del till del. Jag drabbades av hybris och skickade in den till de stora förlagen. Då visst jag inte att det kunde vara så svårt att få en bok utgiven. Jag skrev att den här boken är halvfärdig. Är det något att satsa på? Det är ju häftigt att få refuseringsbrev tänkte jag. På den tiden skickade man in på papper. Det hade jag sett på amerikanska filmer och det kom ju ett nästan med en gång. Så kom det ett brev från Bonniers där det stod att boken är något att satsa på! Då slutade jag skriva för jag tänkte; om jag inte skriver ett ord till så är det fortfarande möjligt att min bok blir utgiven.

Senare kände jag att det var lite fegt och min tös Moa sa åt mig att ska du ändå inte skriva färdigt den. Och nu har jag gjort det!

Var det en färdig idé eller växte den fram under skrivprocessen?

Boken skrev sig själv. Den levde sitt eget liv. Många gånger blev jag väldigt förbannad på Janne. Nu när du träffat den där fina killen så skulle hon plötsligt göra slut med honom. Och jag sa: ”Du gör det bara inte!” Hur det går? Det får du läsa i boken…

Jag började prata som de här töserna. Jag kunde komma på mig själv med att sitta på något sammanträde och tänkte som Carmen skulle sagt: ”Skit ner dig!” Det var väldigt intressant att skriva en bok och jag hade inte en aning om att en bok levde ett eget liv. Men det gjorde min. Från början till slut.

Vad får dig att vilja skriva? Vad inspirerar dig?

Jag vill berätta någonting. Jag vill väcka känslor. Jag vill ta upp svåra saker. Jag vill berätta om att det finns människor som vi inte vet hur de har det i samhället. Jag vill berätta att vi är mer lika än olika.

Det som inspirerar mig är möten med människor. I möten händer det någonting och jag har haft förmånen att möta så många människor som har berättat om sina liv. Det som inspirerar mig, det är att försöka beröra någon eller att få någon att känna igen sig och säga att det är OK. Du är inte ensam.

Skriver du på något nytt nu?

Jag har alltid skrivit och jag skriver hela tiden. Ibland skriver jag inte på papper, men skriver i huvudet. Jag älskar ord, språk och böcker. Jag har läst mycket ända sedan jag lärde mig läsa helt enkelt. Nej, jag skriver inte på en bok så konkret, men vem vet?

Har du tips eller råd till andra som vill skriva en bok?

Jag vet inte. Det är lite förmätet, tycker jag, att jag skulle kunna bättre än någon annan. Jag tror att de ska lyssna till sin inre röst och gör det som de vill och ”go for it” på något sätt! Gör det inte för komplicerat utan var den du är och skriv det du kan. Försök att släppa att det ska var så pretentiöst. Jag tror att det enkla är det fina. Så känner jag i alla fall. Skriv! Bara skriv!

Varför ska man läsa din bok?

En tjej som läst boken skrev såhär; Sträckläst en bok som berör mig så mycket. Boken heter ”jävla kärring” och sicken känslochock min kropp fått i några timmar. Grinat och skrattat, förbannat och ångerkänslor, glädjekänslor också grinat av ilska, grinat av sorg, grinat av lycka, och grinat av glädje. Nu är jag tamejfan helt slut. Jisses!

Det är en väldigt fin recension av min bok, tycker jag. Det är så jag skulle önska att man blir berörd. Att man kanske får mer förståelse för hur människor agerar och hur det kan bli. Och att det på samma gång finns hopp.

Vad gör du när du inte skriver?

Jag är väldigt mycket politiker, fritidspolitiker för tillfället. Jag sitter med i Kommunfullmäktige, Kommunstyrelsen och Socialnämnden. Jag tycker om att göra saker med mina händer. Det kan vara att sticka. Det kan vara att måla. Just nu håller jag på att lära mig att trycka linoleumtryck. Sedan läser jag väldigt mycket och jag har lärt mig segla på äldre dagar. Jag tycker om naturen. Så tycker jag om att möta människor. Det är väl nästan det finaste man kan göra. Jag älskar att vara med Hjärtegrynet som är mitt barnbarn.

Vilka vill du helst ska läsa din bok?

Jag har ingen synpunkt på vem, utan jag tycker alla som vill läsa den ska läsa den. Det som gör mig gladast nu när jag fått respons på den är från de som kan känna igen sig och de som kan tycka om att jag skrivit en bok som handlar om ”dem” inom citationstecken. Jag tror att det är mycket vi känner igen oss i allihopa. Trots att boken inte alls är självbiografisk handlar den naturligtvis väldigt mycket om mig, för våra känslor de är ganska lika. Så, vem som helst. Jag är så jätteglad om någon vill köpa min bok och tycka om den.