Min bok bygger på en berättelse från Häsingland om småfolk som lever i de stora skogarna och som jag fick berättad för mig som ung av min mor. Min mormor hade på den tiden sina kor på en fäbovall på somrarna och en dag försvann deras bästa mjölkko. När hösten kom så hade de fortfarande inte hittat kon och de var tvungna att bege sig hem till gården utan sin ko. Men en dag innan snön kom så bestämde sig min mormor och hennes vänninna för att gå upp på fäbovallen och leta efter kon en sista gång. När de trots mycket letande inte kunde hitta kon, så föreslog min mormor att de skulle fråga småfolket som de hade hört skulle bo i skogen och eftersom de också hade hört att man skulle ställa sig på en mossbelupen sten för att kunna prata med dem, så gjorde min mormor det. Hon hann bara säga att hon ville ha tillbaka kon, eftersom det var deras bästa mjölkko, så stod kon där bredvid stenen och trots att de inte längre fanns något bete i skogen så var kon både fet och frodig. Min mormor berättade aldrig för någon hur de hade fått tillbaka kon, eftersom hon visste att det enligt sägen var så, att man inte fick berätta för någon om man fick kontakt med småfolket, eftersom man då kunde bli svårt sjuk och kanske till och med dö. Hur kunde då min mor berätta det här för mig, jo min mormors vänninna kunde inte hålla tyst och hon blev också enligt vad min mor berättade mycket svårt sjuk. Det är alltså den berättelsen som ligger till grund för mina böcker om Falkflygarna och som följer dem i flera generationer genom livet.
Skrivandet är lika viktigt för mig som att andas och jag kan inte sluta att skriva. De enda gånger som jag inte skriver är när jag går ut med hunden eller är tvungen att sköta hushållsarbete, som tvätta, handla, laga mat mm. Men oftast är det min hund som påkallar min uppmärksamhet för att få gå ut eller när det är dags för oss att äta. Mina tre vuxna barn och mina vänner tyckte nog att jag var konstig när jag slutade mitt arbete som sjuksköterska och tog ut pension i förtid för att kunna  skriva på heltid och eftersom jag skriver hela tiden så kanske de till och med tycker att jag är snudd på eremit.
Jag skriver i dag på min sjunde bok om Falkflygarna, så det finns alltså fyra böcker till som är opublicerade, eftersom jag helt enkelt inte kan sluta att skriva om dem. Varför det är så vet jag inte, men kanske är det så att det finns någon som sitter på min axel och vill att jag ska berätta deras historia för er.
Om du precis som jag är besatt av att skriva, så är mitt råd till dig att inte ge upp. Det är inte alltid lätt att få omgivningen att förstå varför man måste få skriva, men som sagt ge inte upp för en dag så kommer de att förstå det är en del av ditt liv.
Jag tror att min bok passar alla som tycker om fantasy böcker och som lockas av det okända som finns i naturen. Det finns mycket oförklarligt som sker och som vi inte kan finna något svar på i vårt materalistiska samhälle.