Den Sociala Konstruktionen av Autism av Nils Eriksson

Berätta om din bok. Min bok, Den Sociala Konstruktionen av Autism, utmanar den rådande uppfattningen om neuropsykiatriska diagnoser som objektiva och oföränderliga sanningar. Den lyfter fram hur autismdiagnoser och andra neuropsykiatriska kategorier har formats av historiska, kulturella och sociala normer, snarare än att utgöra några verkliga medicinska upptäckter. Jag kritiserar också de destruktiva effekterna av att använda NPF-diagnoser som ett villkor för att få stöd, hjälp, acceptans och förståelse – och jag presenterar lösningar som fokuserar på att förändra dessa system i grunden. Det talas ofta om vikten av att öka kunskap och medvetenhet om autism och andra NPF-diagnoser, samt neuropsykiatriska förklaringsmodeller. Men jag menar att detta i grunden är ett förkastligt mål eftersom det cementerar diagnosernas makt och upprätthåller system som bygger på att människor måste definieras som avvikande för att få hjälp. Om det verkligen var så att mer kunskap om diagnoser skulle lösa problemen, så skulle vi redan ha sett en radikal förbättring i samhällets stöd och inkludering – men det har vi inte. Vad vi istället behöver öka kunskap och medvetenhet om är de destruktiva normer, maktstrukturer och diskurser (dvs. de sätt vi talar om och förstår något) som ligger till grund för diagnossystemet. För så länge som vi fortsätter att upprätthålla ett system som definierar vissa människor som ”normala” och andra som ”avvikande”, kommer vi aldrig att skapa ett samhälle där alla verkligen värdesätts och respekteras för den de är och i sin egen rätt. Att jag totalförkastar neuropsykiatriska diagnoser och förklaringsmodeller betyder dock inte att jag på något sätt förnekar att det existerar beteenden och egenskaper som i vissa sammanhang kan innebära potentiella utmaningar med social interaktion, koncentration eller sensorisk bearbetning. Däremot ifrågasätter jag starkt att dessa beteenden och egenskaper skulle vara inneboende och permanenta 'avvikelser', som på olika sätt måste utredas och diagnostiseras. Jag ser dem i stället som helt naturliga variationer i mänsklig kognition, vars värde och relevans beror på den kontext de förekommer i. Det som betraktas som en 'svårighet med social interaktion' i en viss miljö kan vara helt oproblematiskt – eller till och med en styrka – i en annan. Min bok är inte bara en kritik – den är en uppmaning till förändring. Jag vill att läsaren ska reflektera över varför vi så ofta låter NPF-diagnoser definiera människor, och hur vi kan bygga ett samhälle där förståelse och stöd inte kräver eller förutsätter dessa typer av diagnoser. Jag belyser också att diagnoskriterierna för autism har rötter i nazismens ideologi om rashygien och dess kategorisering av människor, något som märkligt nog aldrig ifrågasatts på djupet och som fortfarande består i dagens diagnossystem och neuropsykiatriska praktiker. Hur kom boken till? Boken föddes ur mina egna erfarenheter som autismdiagnostiserad och min djupa frustration över hur diagnoser används som stämplar, snarare än som verktyg för verklig förståelse. Frustrationen handlar också om att bli definierad och begränsad av en (socialt konstruerad) diagnos som inte alls fångar upp hela min person eller komplexiteten i mitt liv. När jag började granska min egen autismutredning från när jag endast var sju år gammal, insåg jag hur många felaktiga antaganden och förutfattade meningar det var som låg till grund för slutsatserna. Dessa slutsatser ledde till att jag (utöver autism) även felaktigt diagnostiserades som utvecklingsstörd, och blev placerad i det som då hette särskolan under tio långa år, med alla de hänsynslösa utmaningar och psykiska nedbrytningar det medförde. Men jag kämpade mig tillbaka i livet och idag är jag verksam som forskare i pedagogik med inriktning mot förskolan, vid Mittuniversitetet i Sundsvall. För mig blev det hela väldigt tydligt att NPF-diagnoser är en ytterst tveksam källa till att förstå en persons egentliga behov eller potential. Det är snarare så att dessa diagnoser legitimerar och förstärker stigmatiserande, diskriminerande och förtryckande strukturer. Det var inte bara ren frustration som drev mig – det var också en vilja att belysa det som nästan ingen vill tala om. Diagnoskriterierna vi använder idag har rötter i idéer som en gång skapades för att kategorisera människor efter deras värde, och inte minst i nazismens strävan att definiera vilka som ansågs värda att leva. Det är dags att vi ifrågasätter dessa grunder och omvärderar diagnoserna samt diagnoskriteriernas fortsatta plats i vår samtid. Var det en färdig idé eller växte den fram under skrivprocessen? Idén var delvis färdig när jag började skriva, men den växte och fördjupades under processen. Att analysera forskning, historiska dokument och mina egna erfarenheter gav boken en tydligare riktning. Det som verkligen växte fram under skrivandet var insikten om hur djupt rotad vår tro på diagnoser är, och hur mycket vi förlorar genom att inte se dem som de sociala konstruktioner de faktiskt är. Ju mer jag skrev, desto tydligare blev det att detta inte bara är en debatt om medicin och psykiatri, utan om mänskliga rättigheter och människovärde. Vad får dig att vilja skriva? Vad inspirerar dig? Jag skriver för att utmana etablerade normer och skapa debatt. Inspirationen kommer från en övertygelse om att vi måste tänka om kring hur vi ser på mänsklig kognitiv mångfald. Jag inspireras av de människor som vågar tänka annorlunda och ifrågasätta det självklara. Skrivandet är mitt sätt att skapa förändring och sätta i gång de samtal som många är rädda för att ha. Jag vill att människor ska känna sig tvingade att reagera – oavsett om man håller med mig eller inte. Skriver du på något nytt nu? Ja, jag arbetar för närvarande på en ny bok med titeln NPF-Myten: Varför Neuropsykiatriska Funktionsnedsättningar är en Illusion och Neuropsykiatri en Modern Pseudovetenskap. Den tar upp många av de frågor som berörs i min första bok, men går ännu djupare i att kritisera grunderna för neuropsykiatrin och föreslå alternativa sätt att förstå och värdera mänsklig mångfald. Jag gräver djupare i de historiska och vetenskapliga grunderna för neuropsykiatrin och visar varför många av dess "sanningar" inte bara är felaktiga, utan direkt skadliga. Den handlar inte bara om att riva ner – den handlar om att bygga upp något bättre. Så om man tycker att Den Sociala Konstruktionen av Autism är provocerande och uppseendeväckande, vänta då bara tills jag får NPF-Myten publicerad! Har du tips eller råd till andra som vill skriva en bok? Var inte rädd för att ta upp kontroversiella ämnen och sticka ut. Våga ifrågasätta etablerade sanningar och följ din egen övertygelse. Det är också viktigt att ha tålamod och vara noggrann – gräv djupt i ämnet och stötta dina argument med fakta. Skriv för att förändra. Skriv som om dina ord kan forma världen. Och när du möter kritik – för det kommer du – se det som ett tecken på att du har sagt något som verkligen betyder något. Varför ska man läsa din bok? Man ska läsa min bok för att den inte lämnar någon oberörd. Den är inte bekväm, men den är nödvändig. Den ifrågasätter de system vi tar för givna och utmanar läsaren att tänka på ett helt nytt sätt om hur vi värderar och förstår varandra. Det talas ofta om vikten av att öka kunskap och medvetenhet om autism och andra NPF-diagnoser, men jag menar att detta snarare är en del av det huvudsakliga problemet. Vi behöver i stället öka kunskap om de destruktiva maktstrukturer och normer som gör att diagnoser överhuvudtaget ses som nödvändiga. Först då kan vi skapa en värld där stöd och inkludering inte kräver stämplar. Boken ger inte bara nya insikter – den kräver att vi börjar om på riktigt. Boken går också djupare än den vanliga kritiken av diagnossystemet. Jag lyfter till exempel fram hur autismdiagnoser ursprungligen utformades utifrån idéer om rashygien under nazisttiden. Detta är en historisk koppling som många inte känner till, men som fortfarande påverkar hur vi ser på och definierar kognitiv mångfald idag. Det är en fråga om vetenskaplig redlighet och social rättvisa. Ett samhälle som påstår sig värna mänskliga rättigheter och allas lika värde, kan nämligen aldrig förutsätta eller villkora stöd och inkludering med en neuropsykiatrisk diagnos, eftersom detta innebär att dessa rättigheter inte är universella eller allmängiltiga, utan snarare beroende av en medicinsk stämpel för att överhuvudtaget erkännas och tas på allvar. Detta förstärker ett system som skapar 'vi och dem', och därför måste vi omvärdera hur vi ser på mänsklig kognitiv mångfald och bygga ett samhälle där stöd ovillkorligt ges utifrån genuina individuella behov, inte utifrån neuropsykiatriska diagnoser. Vad gör du när du inte skriver? När jag inte skriver arbetar jag med forskning och utbildning inom pedagogik. Jag har också ett stort intresse för samhällsfrågor och spenderar mycket tid på att diskutera och analysera sociala strukturer och normer, både i mitt arbete och på mina sociala medier. Där når jag människor direkt, utan mellanhänder, och kan skapa en dialog som ofta saknas i det offentliga rummet. Jag försöker också att ständigt påminna mig själv om vikten av uppskattning och att lyfta fram det positiva i människor. Faktum är att jag i slutet av min bok har inkluderat ett appendix med en alldeles speciell present jag fick på min 30-årsdag – en gåva fylld med ord av uppskattning och beundran från personer som känner mig väl. Det är en personlig påminnelse om att vårt värde som människor inte sitter i några etiketter eller diagnoser, och jag hoppas att det även kan inspirera mina läsare att reflektera över detta. Vilka vill du helst ska läsa din bok? Jag vill att de som idag sitter på makten att förändra – politiker, forskare, lärare, vårdpersonal med flera – läser den och inser hur deras arbete påverkar människor på ett djupgående plan. Men jag vill också att den läses av de som känner sig fångade av diagnoser, så att de kan se att det faktiskt finns andra och betydligt mer mänskligare sätt att förstå sig själva och sin plats i världen.