Lava

Vid samma hav baseras på en sann historia. Det är en berättelse om krig, kärlek och om att vara osjälvisk. Om kvinnor som tar hand om andras barn. Barn vars livstrådar här flätas samman.

Förvandlingen är en novellsamling om konst, Gud, kärlek, förgänglighet och livets svärta.

Asfaltsäng är författarens debut, en samling dikter skrivna mellan 2015 och 2020. Poesiboken behandlar alla känslostormar som vägen mellan tonår och vuxenliv innebär.
Den innehåller skildringar av lycka, sorg och av hur desperat man söker sin plats i livet. Förhoppningsvis kan den bli en trygg punkt för dig som läser att känna igen sig i.

Året är 1899. Gustaf läser juridik i Uppsala och som den ende sonen i familjen förväntas han ta över faderns framgångsrika advokatbyrå. I hemlighet drömmer Gustaf dock om något helt annat – en framtid vid teatern.

I en lägenhet på det fattiga Södermalm bor den unga och vackra skådespelerskan Frida. Hennes far tycker inte om teater och ser hellre att hon tar arbete i en av huvudstadens väldiga fabriker, men Frida är envis. Hon är fast besluten om att visa sin far att hon visst kan försörja sig på sitt skådespeleri.

Av en händelse blir både Gustaf och Frida erbjudna plats i ett excentriskt teatersällskap i Trosa. Det blir början på en händelserik sommar som, på olika sätt, förändrar deras liv för evigt.

Att göra sin plikt är en fartfylld roman som utspelar sig i sekelskiftets Sverige och som ställer frågan; vad är egentligen rätt – att följa sitt hjärta eller göra sin plikt gentemot familjen?

Varför flög ost, smörgåsar och gröt från frukosten runt i matsalen en morgon?
Hur kom det sig att man kunde höra högljudda samtal i korridoren nästan varje morgon?
Och varför kände jag mig skamsen efteråt, när undersköterskan drog i väg med mig i rullstolen ner till sjön?
Stroke drabbar ungefär 30 000 individer varje år i Sverige, enligt statistik, en person var 17:e minut!

Min Stroke är en stark berättelse om den långa resan tillbaka till sig själv efter en stroke. Eller kanske till en ny version av sig själv? En plötslig smäll i huvudet, minnesluckor, korta ofta sammanhängande minnesbilder och sedan hur det sakta går upp för en att ingenting är som förut. De mest vardagliga situationer kräver enorm ansträngning och att vara beroende av andras hjälp.

Det här är berättelsen om de första fyra månaderna efter en Stroke. Min Stroke börjar med den ”smäll” i huvudet jag fick en morgon. Akut ambulansfärd till Karolinska Sjukhuset. Sedan enligt det underliga jag minns, en mardrömslik vecka (utan verkliga minnen). Därefter ambulansfärd igen till Södersjukhuset, för att kontrollera epileptiska anfall. Återigen en lite konstig vecka med en mycket rörig hjärna. Den tredje veckan innebar förflyttning igen. Denna gång till Danderyds sjukhus. Det skulle bli mitt temporära ”hem” under nästan fyra månader.

Författaren har ett stort intresse för personlig utveckling och arbetar till vardags med att utveckla produkter som hjälper företag att förebygga ohälsa på arbetsplatserna. Hon har det senaste decenniet själv gått igenom en personlig utveckling som gjort att hon fått en ny syn på tillvaron och vetskap om hur våra tankar och energier påverkar våra liv. 

Anna har som mycket ung lämnat sin dysfunktionella familj bakom sig, men skuggorna från det förflutna förföljer henne. När hennes far drabbas av en allvarlig sjukdom tvingas hon konfrontera det som har hänt i ungdomen och ställs inför ett hjärtskärande beslut.

Den 7 april 1892 utexamineras Clara Smitt som fältskär. Fem år senare går hon som föreståndarinna för Saltsjöbadens sanatorium i giftastankar. Då bryter kriget ut mellan Grekland och Turkiet och Clara bestämmer sig för att resa till fronten och hjälpa till. Blivande maken Erland får ta hand om sanatoriet medan hon är borta.

November 1945. Kriget är slut. De tyska soldater som via Baltikum flytt från östfronten och internerats i Sverige ska enligt den tyska kapitulationsakten utlämnas till Sovjetunionen. En av dessa soldater är överstelöjtnant Herman Gerlach, som varit verksam inom den tyska underrättelsetjänsten Abwehr.

Jag stod bakom mammas byxben när jag var liten, tittade under lugg och ville ambivalent både synas och vara osynlig. Det enda jag visste djupt från magen var att jag behövde få känna mig trygg. Skrivandet blev min bästa vän när jag vilset famlade mig fram i sammanhang som inte kändes naturliga och när dissonansen mellan det jag kände men inte kunde visa och det som blev ofta inte stämde överens. När ord kändes för starka och betydelsefulla för att säga rakt ut och ansiktet frös i ett stramt anletsdrag fanns det skrivna ordet där för mig som en trygg väg.