Lyrik

Om man skulle beskriva mitt liv med tre ord, skulle de orden vara barn, snus och skriva. Som barn skrev jag noveller, dikter, pjäser mm för att fortsätta i vuxen ålder med halvfärdiga böcker, historier, filmmanus. Denna diktsamling är bara ett axplock eller fragment av tankar som rört sig i mitt huvud.

Brusa högre lilla å är Helena Loofts första diktsamling, ett unikt verk som sammanfattar 2000-talets första stora konflikt inom den svenska poesin.

”Kastanjeträden trötta luta

efter regnet sina tunga

vita spirors blom.

Syrenernas

stora vita klasar

sakta gunga.

Skyggt och tvekande

börjar redan

näktergalen sjunga.”

Vilhelm Ekelunds dikt ur samlingen Melodier i skymning från 1902 gick rätt in i mitt 17-åriga bröst den gången, och för examenspengar året efter inköptes hans samlade dikter i Bonnier-utgåvan från 1951. Denna bar jag sedan med mig vart jag än reste. I 20-årsåldern var jag väl inläst på Bo Setterlind, kanske helt naturligt att mitt uttryck påminde om hans. Upprörd blev jag när jag i en annons såg, att han satt jury för en dikttävling arrangerad av ett skrivmaskinsföretag. Det var innan jag fattat att även poeter måste försörja sig. ”Kan han, så kan jag”, tänkte jag och jag behövde en ny skrivmaskin. En god vän fick skicka in dikten i sitt namn, för jag ville inte skylta med mitt namn i ett kommersiellt sammanhang. Han skulle få min gamla om jag vann en av de fem maskinerna och jag var övertygad om att vinna (just det är lite roligt efteråt.) Jag vann också och när jag träffade Bo Setterlind 20 år senare på ett litterärt nachspiel efter hans recitationskväll, berättade jag historien. Han skrattade gott och jag fortsatte: ”Det måste väl ha varit en 6-800 bidrag? Han svarade: ”6-800?, det var 10000!”

Med denna min elfte utgåva avslutar jag av hälso- och åldersskäl mitt författarskap i betydelsen att ge ut böcker. Boken som är medvetet heterogen i avdelningar, ger prov på några av de litterära genrer som jag skrivit i.

Leif Klitze Norrtälje i maj 2019

till toner från pianoön

I en värld av ständigt brus blir vi rädda för vårt inre. Vi kapslar in känslan och låter omvärldens påtryckningar styra oss. Påverkansbara hänger vi oss åt självupptagenhet och tappar taget om väsentligheten.

”Jag har så många vackra minnen av oss och jag vill göra dem till något stort. Jag vill göra vår tid till en tavla. Jag vill ta ner Mona-Lisa o hänga upp vårt konstverk där istället. Jag vill säga till alla i hela världen att jag älskade dig först och en del av mitt hjärta kommer alltid att vara din.”

Jag har haft katter oavbrutet sedan 1972, för det mesta fyra men de sista åren bara tre. Eftersom jag också tycker om limerickar så har jag använt mig av den formen för att beskriva katter och människor, med blandat resultat måhända.