Biografier

Magnus Larsson är 55 år gammal, pappa till tre söner, längdskidåkare, idrotts- och engelsklärare, kollega till många, vän till än fler och han lider av sjukdomen ALS.

Vad händer när livet plötsligt vänder, när tryggheten försvinner och framtiden blir ett frågetecken?
Denna berättelse skildrar en omvälvande period i en småbarnsfamiljs liv, där pappan oväntat drabbas av epilepsi. För hans fru, nyanländ till Sverige, blir vardagen ett möte med ovisshet, ensamhet och en tillvaro där hoppet tycks ha gått förlorat.
Sjukhusvistelser, mentalt frånvarande stunder och bristen på svar skapar en känsla av att allt rasar.
Men mitt i krisen och helt oväntad, börjar livet sakta återvända. Genom motgångar och tyst styrka formas en ny verklighet, en berättelse om sårbarhet, uthållighet och kärlekens kraft.
Detta är en bok om att falla, och om att resa sig.
En personlig skildring som vill ge hopp till den som själv står inför det oväntade. För ibland är det just i mörkret som ljuset blir som tydligast.

”Jag lovade att aldrig ge upp” av Ulf Samuelsson är en gripande och personlig berättelse om en fars och en familjs tragiska förlust av dottern Ellinor, som bara 24 år gammal omkom i en trafikolycka i Göteborg när en lastbilschaufför körde över henne.

Boken skildrar på ett djupt och ärligt sätt sorgeprocessen – från den omedelbara chocken och smärtan till den långsamma resan mot att hitta mening och styrka igen. Författaren ger en inblick i hur livet förändrades för hela familjen och hur föreningen Vi Som Förlorat Barn erbjöd stöd och förståelse i en ofattbart svår situation.

Samtidigt är boken en stark kritik av rättssystemet, som genom brister i utredningen först nekade Ellinors familj den rättvisa de förtjänade. Berättelsen visar vikten av att stå fast vid sanningen och aldrig ge upp kampen, oavsett motgångar, och är en kraftfull uppmaning till rättvisa och uthållighet.

Samurai Knight is an autobiography by Leif Hermansson, in which he relates the story of his life in the service of martial arts.

Jag vill inte påstå att jag är nån expert på bi-polär sjukdom men jag har lidit av det under hela mitt liv.

“Det är tillåtet att låta mitt österländska, japanska inflytande möta det västerländska, svenska inflytandet. Jag kan inte vara hel utan att inkludera både öst och väst inuti mig. Jag får vara i skärningspunkten där två väsensskilda världar möts. Inne i mystiken.”

Det känns som om världen rasar omkring mig. Jag får inte bli Din mamma! Jag får inte bli Din mamma! Jag anses inte tillräcklig för Dig. Varför? Jag förstår inte varför jag nekas bli förälder genom assisterad befruktning och drömmen om Dig känns hopplöst avlägsen. Är det nu jag skall ge upp och finna mig i att en ”sådan som jag” inte är lämplig som förälder?
Jag vill bli Din mamma och när tårarna torkat så påbörjar jag kampen för Dig. Längtan efter en egen familj blir min drivkraft då jag navigerar genom byråkrati, fördomar och ifrågasättanden med siktet inställt på att en skall bli två.

Punken sveper över landet i slutet av sjuttiotalet. Den når Bollmora, en förort söder om Stockholm. Där bor Bosse, Arne, Hasse och Lasse. De gör vad som faller dem in. Men den ohämmade impulsstyrningen är inte enbart av godo. Efter en spontan vadslagning ger sig en av dem ut på en vansinnesfärd.

Ett ögonblick. Ett brak. Och allt förändras.

Ljudet av krossat glas och metall som pressas samman ersätts av en tystnad som känns oändlig. I baksätet sitter Veronica, sju år, fastklämd och omgiven av blod. Lillasyster skriker, men mamman svarar inte. Räddningspersonalen kämpar febrilt för att få loss familjen ur vraket – en kamp på liv och död.

Men kraschen är bara början. När mamman vaknar upp på sjukhuset, svårt skadad och oförmögen att röra sig, kommer insikten: livet blir aldrig mer som förut. Smärtan, förlusten och den långa vägen tillbaka är lika brutal som olyckan själv.

Ljudet av glassplitter är en sann berättelse om överlevnad, kärlek och kampen mot både kroppen, myndigheter och samhällets oförståelse. En skildring av hur ett liv kan krossas på en sekund – och hur man tvingas bygga upp sig själv på nytt.

Ja, med rätt fokus, lite jävlaranamma och en god vilja, kan jag säga: Tack livet för cancern. Tack för att jag förstod min egen dödlighet och såg till att ta vara på mitt liv.

Ett helt jäkla perfekt liv. Inte trots, utan tack vare sjukdomen. Det här är min berättelse om hur jag snart stänger mina ögon och tackar sjukdomen för det bästa liv jag kunnat få. Jag hoppas att den kan inspirera dig till att leva ditt liv.