Böcker

I över 20 år har Staffan Nilsson samlat dödsannonser. Staffan Nilsson är född 1938 i Täxan, Jämtland. Sedan 44 år tillbaka bor han i Sollentuna strax norr om Stockholm.

Boken beskriver hur man tjänar på samarbete mellan olika regioner, istället för att föra krig.

“Kaninuppfödaren” är en tänkvärd och varmt humoristisk självbiografi. Utan offermentalitet och hurtiga självhjälpsambitioner skildras ett psykiskt handikapp som fått stora konsekvenser och hur författaren till slut kunde ta det galaktiska språnget från att vara ingen alls till att få pris av kungen.

Pengar är en väsentlig del i forskningens ekosystem. Forskaren ansöker om pengar för att kunna adressera viktiga frågeställningar och hitta kunskap som utvecklar samhället och gör våra liv lättare. För forsk-ningsfinansiärer handlar det om en investering där det är angeläget att det blir en bra utdelning.

Våra gamla kartböcker har fört oss vilse. Vi behöver, med utgångspunkt i civilsamhället och andra initiativ prioritera nytänkande, utveckling och omställning av våra lokala samhällsbildningar för att möta ännu svårtolkade klimathot och samhällskriser.

Det har gått två år sedan Lena förlorade sin man när hon plötsligt stöter på Peter igen. Mannen hon blev fängslad av vid första träffen trots att hon var gift och han var tillsammans med hennes bästa vän Eva. De starka känslorna uppstår nästan direkt.

Tre personer hittas brutalt mördade på olika platser runt om i Jämtland. Kriminalinspektören Lasse Gustavsson vid polisen i Östersund får det tvivelaktiga nöjet att tillsammans med tre kollegor utreda morden. Redan efter några dagar inser polisledningen att man måste begära biträde av Rikskriminalpolisens riksmordkommission i Stockholm. Mördarjakten kan börja.

Är det värt att lämna sitt hemland, leva i permanent underläge i ett annat land med en annan kultur, för att få en högre levnadsstandard? Är det värt att rycka upp sina rötter och lämna allt man känner till, för en chans till ett bättre liv?

"Lyssnar man noga kan man i stillheten höra svaga ljud av åror som doppas i vatten. Jämna årtag som kommer allt närmare och i fjärran skymtar en träbåt. En långsmal och smäcker båt blir synlig. Den ros av en man vars överkropp rör sig fram och åter när han med långa årtag för båten framåt. I aktern sitter en ung kvinna med ett huckle knutet om det röda håret. De ostyriga lockarna som letar sig ut under hucklet glänser i solen. Kvinnan ser med nyfiken blick bort mot den plats där båten ska lägga till.
Det är i början av juni år 1820 i Lappland. Det lugna vattnet är Kaalasjärvi, i Kalix älvens övre del. Den unga kvinnan heter Ella och mannen med de lugna årtagen, Mickel. De kommer från den lilla byn Kelokka, inte långt från Kebnekajse. De är på väg österut."

Med ett målande språk inbjuder Mary Fjällborg läsaren in i en värld det inte finns mycket berättat om, ett tidigt 1800-tal då delar av Lappland tog emot dem som försökte skapa sig ett nytt liv och försörjning.

Det unga paret Ella och Mickel är huvudpersonerna i Stenbryggan. Fulla av drömmar bygger de sitt hem som sakta växer till hus, åkrar och inte minst barn. Men livet är inte lätt. Jorden bjuder på motstånd, kroppen tar stryk, lust och längtan slåss med varandra. Ibland glimrar kärleken till i allt det strävsamma och ger kraft. Men misslyckanden och besvikelser tär på Ella och Mickel. Livet blir något helt annat än den där dagen de rodde längs Kalixälven och fann den blommande ängen.